För några veckor sedan skrev jag om Bojesens populära apa i Härligt hemma. För er som missade det kommer här en kort repris om allas vår favvoapa.

Kaj Bojesen var en framgångsrik silversmed från Köpenhamn som på 30-talet upptäckte tjusningen i att arbeta i trä och då även började designa barnmöbler och leksaker. Den berömda djurserien med bland annat apan i teak och limbaträ, elefanten i ek och hunden i valnöt kom till mellan åren 1934 och 1957. Apan som kommit att bli den mest populära figuren i Bojesens djurserie designade han 1951 och den blev så populär att den ställdes ut på Victoria och Albert museum i London under början av 50-talet. Bojesen ville aldrig att hans djur skulle se ut som kopior av riktiga djur, utan han la vikten vid att de skulle vara sköna att hålla i. Som en konstnär var hans motto också att linjerna i hans produkter skulle le, vilket han sannerligen lyckades med i sin formgivning av apan.

År 1990 köpte Rosendahl upp produktionen, marknadsföringen och försäljningen av Bojesens apa och hans djurkompisar. Fortfarande tillverkas de för hand, i Danmark, enligt Bojesens ursprungliga instruktioner, och fortfarande är de populära både som leksaker och konst – och inredningsdetaljer.  För en nyproducerad, liten apa på 26,5 centimeter får du betala cirka 1 000 kronor, medan den större varianten kostar på 60 centimeter kostar runt 12 000 kronor.

Det finns gott om plagierade apor och vill du vara säker på att apan du står och håller på loppisen verkligen är äkta så kolla stämpeln under foten, att lederna och träet är mjukt, och att alla kroppsdelar har de rätta proportionerna. Stämmer allt detta och den är i fint skick så slå till!

Bild: Rosendahl

Ur en sådan här kanna har jag och min bror bjudits saft i stugan på landet så länge jag kan minnas och jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag tar fram min egen Signaturkanna och bjuder på saftkalas.

Tillbringaren är formgiven av Hélène Lalander för Sigvard Bernadotte och Acton Björns designkontor 1963. Först tillverkades den för Husqvarna borstfabrik i färgerna blått, gult och rött, men senare övergick produktionen till Hammarplast och då utökades färgskalan.

Tanken var egentligen att tillbringaren skulle vara för mjölk, och skulle därför rymma exakt en liter. Anledningen var för att mjölkpaketen var opraktiska både att förvara och hälla ur. Den trekantiga kannan däremot var funktionell och gjorde det möjligt att ha flera tillbringare intill varandra i kylskåpet.

Jag har kannan både i rött och gult men jag måste nog köpa mig en blå också för att samlingen ska bli komplett, även om jag tycker att den röda är allra, allra finast. För sådan var den som vi hade under mina barndoms somrar. Och helst ska den förstås också innehålla mammas hemgjorda hallonsaft.

Trevlig måndagskväll!

/Helén

En av mina favoritägodelar är min söta lilla påfågel, som jag köpte i Skövde en regnig sommardag för några år sedan. Jag var redan helt såld på champagnebrus, ni vet, sådana där fina, vippande dekorationsbollar på spröt, som man hade på 60-talet, så jag hade inköpsstopp för sådana för min man. Så när jag såg den lilla pippin med bollar på stjärten i antikbutiken blev jag superglad. Det var ju som ett champagnebrus fast ändå inte, så inte kunde väl den ingå i köpstoppet? Jag minns att den kostade 60 spänn, och det var precis vad jag hade på fickan. Det var ju meningen att jag skulle ha den!

Stolt som en tupp kom jag hem med den, men tyvärr var inte maken lika nöjd. Han tyckte absolut att den kunde klassas som ett champagnebrus och skulle ha ingått i köpförbudet, men det var ju för sent att göra någonting åt det då. Nu står den i alla fall hemma i min vita stringhylla och pryder sin plats ypperligt, tycker jag. Men jag har förstått att inte alla är lika förtjusta i den. När jag la ut en bild på den på Instagram häromdagen var det en kompis som kommenterade: ”Men ååh vad … jag vet inte vad jag tycker egentligen …” Jag hjälpte henne lite på traven och svarade: ”Fantastisk! Du tycker att den är fantastisk!” Vad tycker ni?

Fortsatt trevlig helg, retromanians!

/Helén

P.s. Ni följer mig väl på Instagram förresten? @helenbjurberg heter jag där. D.s

De senaste dagarna har jag fått många mejl från läsare och jag blir så glad och varm i hjärtat ska ni veta! Det har varit så ensamt och tomt i kommentarsfältet på bloggen så ibland har jag undrat om det bara är min mamma som läser, men nu vet jag att det är några fler i alla fall.

Ni får hemskt gärna fortsätta att mejla (jag lovar att svara er alla), men kommentera också gärna direkt i bloggen! Både ris och ros, tack! Vad vill ni ha mer eller mindre av, vad saknas, hur mycket text/bilder vill ni ha? Jag är ingen rutinerad bloggare, utan lär mig hela tiden. Och ni, kära läsare, är mina coacher, så fortsätt gärna att guida mig!

Fråga mig också gärna saker om inredning, styling och retroprylar. Jag är ingen expert, men en del kan jag och annat kan jag ta reda på.

Kajsa, en läsare som hört av sig, ville att jag skulle visa mer bilder från mitt eget hem, och det lovar jag att göra (måste bara städa först;)). Men redan nu kan jag avslöja att det också kommer att komma ett hemma-hos-reportage från mitt hem framöver i Härligt hemma, så håll utkik även där!

Så länge får ni hålla till godo med en bild på min spiskrans som jag pyntat med några kvistar forsythia från mina föräldrars tomt (och mitt barnsdomshem). Visst kan man ana att våren är på ingång?

Fortsatt trevlig torsdag, retromanians!

/Helén

I dag körde jag loppisrace i västerort. Hittade ytterligare två snöbollar av Ann Wärff och en fin gammal brosch. Men jag fick lämna massor av guldklimpar. Kolla här vad som finns kvar på Läkarmissionens Second hand i Vällingby. Skynda att fynda!

Rara koppar med orangea prickar

Söta glas för sommarens saftkalas

Fina visböcker

Superfina lampskärmar, typ gratis.

Min son tappar i genomsnitt bort en gympapåse i månaden, med tillhörande mjukisbyxor, gympadojor och handdukar. Även om  jag vis av erfarenhet nuförtiden bara skickar med honom Ica-kassar med secondhandkläder så blir det ändå ganska dyrt i längden. Nu har jag hotat med att skicka honom på demensutredning om han inte slutar glömma. Vi får se om det hjälper;)

OM han kan börja komma ihåg att ta hem sina grejer från skolan ska han också börja få lika fina gympapåsar som sina systrar. Vi har gjort dem själva av gamla linnen och jag tycker att de är bedårande (och just därför vill jag gärna ha hem dem igen). Vill du också ha en sådan här fin kasse? Nästa gång du rensar i garderoben eller går på loppis, så titta lite extra efter fina, gamla linnen. Sy sedan ihop dem i botten, och violá, så har du fixat snyggaste gympapåsen! Busenkelt va?

Ni vet hur småbarn kan bete sig i leksaksaffären. Så känner jag för att göra när jag ser det här bordet av Stig Lindberg och och David Rosén som ropas ut på Bukowskis auktion Swedish Modern den 25/4 (utgångspris cirka 10 000 kronor).

Vill ha! Vill ha! Vill haaaaaa!

Bild: Bukowskis

Slog upp ögonen i morse och såg att det snöade igen! Hade att välja mellan att lägga mig ner på golvet och gråta och skrika. Eller att drömma mig bort på Pinterest. Hittade en hel del mysiga läshörnor där man gärna skulle sitta och kura en dag som denna, och plötsligt kändes det faktiskt inte så hemskt med snö. Eller vad säger ni?

Så hamnade jag där igen, fast jag har bestämt mig för att INTE göra det … Det är nämligen så sjukt mycket folk på Kyrkornas Second hand på Ekerö att jag tappar lusten att loppisfynda redan innan jag hittat en parkering. På en loppis ska man kunna gå runt och mysa, tycker jag. Inte trängas, svettas och bli trampad på fötterna. Men det är tyvärr just vad man får göra på Kyrkornas loppis. När man väl kommer in. För först får man stå utanför och köa sjukt länge.

Hur som helst hamnade jag där ändå idag, men väl inne i trängseln så hittade jag faktiskt en lite snöboll från Kosta Boda. Det är en av mina favoritljusstakar, designad av Ann Wärf 1973. Det är den andra till min nystartade samling och jag hoppas att det blir många fler. Jag tycker att de passar så fint ihop med mina Festivo-ljusstakar av Timo Sarpaneva.

30 kronor fick jag betala för en sådan här skönhet. Dryga hundringen kostar den ny.

Tillsammans med fikat med de gudomliga, hembakade kanelbullarna som man kan köpa på loppisen så kom jag fram till att det ändå var värt  att trängas lite. Men nu får det dröja till nästa besök. Om de inte utökar sina öppettider förstås, så att besöksströmmen sprids ut och man kan shoppa i lugn och ro. För då tillbringar jag gärna mycket mer tid i de mysiga lokalerna i Troxhammar gård.

Så här tomt skulle jag gärna ha det när jag loppisshoppar. Bild: Kyrkornas Second hand.

I dag skulle jag gärna sitta ute och jobba i solstolen på altanen, men i stället riggar jag miljö inför en plåtning i morgon. Det är i och för sig roligt, även om man känner man sig mer som en flyttgubbe än en stylist. Lyfta, kånka, flytta … Men fint blir det till slut, och när proffsiga fotografen Angelica Söderberg kommer och fångar miljön på bild så blir det till och med ännu bättre än i verkligheten! Bilderna ska vara till ett minst sagt annorlunda inredningsreportage i Härligt hemma. Om några veckor får ni se resultatet, håll utkik!