Jag måste ha varit så sjukt snäll i år för jag fick Iittalas Festivo i tre storlekar av tomten! Denna fantastiska ljusstake har jag trånat efter så länge jag minns. Den designades av Timo Sarpaneva 1966 men tillverkas fortfarande. Ljusstaken finns i sju olika storlekar och de jag fick av tomten har en, tre och fem ringar på. Min plan är att fortsätta vara sjukt snäll även kommande år för då kanske jag får Festivo i ännu fler storlekar nästa, nästnästa och nästnästnästa jul. Drömmen är att ha hela matbordet fullt! Jag tror nämligen inte att det går att ha för många av denna magnifika ljusstake.

Så var den äntligen här; dopparedan, med alla förväntningar, traditioner, god mat och prasslande paket.
Här har vi just serverat glögg med tillbehör. I näpna små glöggmuggar med tillhörande keramikskålar på teakbricka. Allt signerat Deco, made in Sweden.
Och medan jag knaprar brända mandlar som om det inte fanns någon morgondag önskar jag er en riktigt fin jul full av värme och kärlek.

Nejlikodekorerade apelsiner är ett måste till jul, och eftersom vi inte har hunnit tidigare fick minstingen rycka in och sista sekunden-fixa några ikväll. Med kärleksfulla hälsningar i favoritskålen från Alessi blev det riktigt, riktigt rart, tycker jag.

Barnen tycker att vi har för lite julpynt här hemma, men om man räknar med alla mina champagnebrus så är det jul så att det räcker och blir över, tycker jag. De är kanske inte så juliga i färgen kanske, men kulor som kulor, eller?

I år har gammelmormor åkt till Cypern över jul. Det betyder att barnen slipper spela spel med henne. De är märkbart lättade. Gammelmormor är nämligen den sämsta förlorare världen någonsin skådat. Och för att slippa förlora fuskar hon helt utan hämningar. Barnen har lärt sig hantera det nu. Men jag kan lova att det var lite knepigt när de var mindre och upptäckte hennes fulspel:
”Men du fuskar ju, Dagny!”
”Inte då, skulle jag aaaaldrig göra!”

Hade gammelmormor varit hemma i år hade jag gett henne det här spelet som jag hittade på Åhléns. Det är ett spel där fusk är helt och hållet överflödigt. Helt enkelt för att i minnenas allé har barnbarnsbarnen inte en suck!

För er som inte har någon fuskande gammelmormor därhemma kan ju spelet passa till vem som helst med sköna minnen från 50-, 60-, 70-, eller 80- talet. Det vill säga de allra flesta utom minstingarna i familjen.

Nu är farmors gamla krubba på plats i fönstret, den viktigaste juldetaljen av dem alla, enligt mig. När min bror valde den stilrena, vita kyrkan efter farmor och farfar valde jag den brokiga, krubban med halta hästar och palmer med halv trädkrona. Och jag älskar den!

Den uppmärksamme undrar säkert vad den lilla plastkängurun gör nere i det högra hörnet. Det ärliga svaret jag har på den frågan är att jag inte har den blekaste aning. Men antagligen började den hänga med Jesubarnet och de vise männen när äldsta dottern var liten och eftersom de umgåtts så många år nu så har jag inte hjärta att plocka bort den från gemenskapen. Och som det så ofta är med inredning så är det inte alltid det som är fint för ögat, utan det känns fint i hjärtat som är det allra vackraste. Så tycker i alla fall jag!

I dag var jag med barnen på julavslutningen i skolan. Lättrörd som jag är grät jag så jag hulkade till falskspelande flöjter,  fröknar i röda knutblusar och emokids i tomteluvor. Det finns ingen dag på hela året som jag älskar barnens skola så mycket som på julavslutningsdagen. Och det finns heller ingen dag på året som mina barn skäms mer för mig än just på julavslutningsdagen.

Efteråt var jag tvungen att åka till favoritloppisen för att lugna ner mig. Där stod den här raringen på hyllan och bad att få följa med mig hem. Ser den framför mig på soffbordet i jul, välfylld med brända mandlar. Eller ska man helt enkelt ta ner misteln från dörrposten och stoppa ner i den? Hångla kan man ju göra ändå.

I morgon fyller min man år. Lite dålig tajming att fira födelsedag samma dag som jordens undergång, om du frågar mig, men det tycker tydligen inte han.

Hur som helst var jag som vanligt ute i sista sekund med hans present – så här dagarna före jul har man ju ofta lite annat att tänka på – så när jag kom till Stalands möbler i Vällingby för att slå till på det lilla bordet jag bestämt mig för att ge honom visade det sig att det var sex veckors leveranstid på det.

Så i stället för ett riktigt bord så får min man en bild på ett bord i present. Men jag hoppas och tror att han blir glad för det. Det riktiga bordet kommer ju så småningom. Och det är ju inte vilket bord som helst heller, det är ju Laminobordet från Swedese, signerat Yngve Ekström. Jag beställde det i svart. Vi håller nämligen på att renovera två gamla Laminofåtöljer som ska vara till. Dessa fantastiska fåtöljer designade Yngve Ekström redan 1956, och över fyrtio år senare, 1999 utsågs de till århundradets svenska möbel, inte illa va?

Våra fåtöljer ska bli svartbetsade med svart fårskinn. Jag gillar de traditionella i bok, teak, ek och körsbär också, med grått, beige och vitt fårskinn, men helt i svart är de oslagbart snygga! I dem ska vi sitta framför öppna spisen och läsa deckare och dricka äggtoddy när vi blir pensionärer.  Om inte jorden går under före det förstås. Då hinner vi inte det. Utan då får vi nöja oss med att titta på det lilla fina bordet på bild.

Så grattis, älskling!  Och varsågod, här är födelsedagsbordet, eller rättare sagt födelsedagsbilden!

Bloggen Retromania har flyttat till www.retromania.se, häng med dit vetja!