Oj, nu börjar vi komma upp i ganska obehagliga mängder cravings, och än är vi inte klara … Jag vet att ni alla tänker: ”stackars hennes man!” men så är det inte alls! Han har minsann också sida sidor sörni …;)

Hur som helst, min fjärde craving är för tapeter. Jag fullkomligt älskar gamla tapeter (nya i gammal stil också för den delen) och skulle helst tapetsera hela mitt hem lapptäcksrutigt med alla favoriter. Men i stället har vi det bara vitt på väggarna, medan mina älskade tapetrullar ligger i förrådet på landet.

En av de rullar jag gett mig sjutton på att få upp på någon vägg någonstans är i alla fall Intrades undersköna 70-talsträd, som har en förmåga att kasta mig mjukt tillbaka till ljuva minnen av manchestersoffan i barndomshemmets gillestuga och Kalles klätterträd och Dunderklumpen på tv. Håller ni med?

Fast jag vet att man inte behöver mer än en, möjligtvis två eller absolut max tre termosar så kan jag inte sluta drömma om att fylla hela köket av dem. Allra helst vill jag ha färgglada 70-talstermosar, som väcker ljuva barndomsminnen till liv igen. Det bästa jag vet är när jag får packa picknickkorgen med hembakade kanelbullar och en av mina ljuvliga termosar full med kaffe och sticka ut i naturen med hela familjen.

Förra sommaren bestämde jag mig en dag för att ta ut familjen ut på picknick. Jag packade in mannen, alla ungar, filtar, smörgåsar och finaste plastservisen i bilen och åkte ut mot Drottningholm. Halvvägs stannade vi vid ett rödlyse. När jag tittade åt sidan såg jag hur paret i bilen bredvid vinkade frenetiskt för att påkalla på vår uppmärksamhet över något på vårt biltak. Vi svängde in till kanten, stannade och klev ut. Och där, mitt på taken stod min favorittermos, den här gula skönheten och balanserade! Jag hade ställt den där och glömt den när jag spände fast bältet på minstingen, och som tur var stod den kvar trots svängar och inbromsningar. Jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till, men en sak är säker – kaffet har aldrig smakat godare än den gjorde på den picknicken.

Jag har några få men väldigt allvarliga cravings. Den ena är för burkar. Gärna färgglada sådana från 70-talet. Det är få saker som kan göra mig så glad som en klatschig burk. Som de här färgglada raringarna som jag har på en stringhylla i köket. Är de inte ljuvliga, så säg? Tyvärr delar inte min make alls mitt burkmissbruk så jag försöker att kämpa emot det litegrann, för hans skull. Jag har kommit så långt att jag inte letar aktivt, på Tadera och så. Men ramlar jag på en på loppis så finns det inte en chans att jag kan stå emot. Det får duga än så länge, och tycker maken att det krävs mer får han nog räkna med att betala terapi i ganska många år för att bota mig.

Det har fantastiska badrummet har vunnit pris som Sveriges fulaste badrum! Badrumsinredning för 30 000 och äran är priset. Och jag gråter när jag läser det. Har ni sett tapeten, och porslinet? Hur kan man bara välja ut ett så underbart badrum som vinnare? Och nu ska det renoveras och bli vitt, vitt, vitt. Och tråkigt, vanligt och fult. Vilken sorglig tävling!

Ibland blir man förtjust i helt vanliga saker, utan varken exklusivt märke eller design. Men med färg, form eller kanske igenkänningsfaktor som gör att du bara smälter. Som den här glada koppen till exempel, av okänt ursprung, som jag hittade ensam och övergiven på ett loppisbord. Det är egentligen de fynden som är de bästa. De för fem kronor, som ingen annan vill ha, men som ditt hjärta, av någon anledning, valt ut bara till dig.

Sitter under filten i soffan och tittar på Guldbaggegalan. Snart är det dags för kategorin bästa kostym och två (!) av mina kompisar är nominerade! Spänningen är olidlig! De är båda två oerhört begåvade kostymörer som är experter på att fånga den tidsanda som passerat och jag önskar att det gick att dela den där jäkla baggen i två delar.

Cilla Rörby har tidigare gjort kostymen till bland annat Milleniumfilmerna och förra årets julkalender. Nu är hon nominerad för den underbara 70-talskostymen i filmen Call girl.

Jaana Fomin har gjort kostymen till alla Ulf Malmros filmer och har tidigare fått en guldbagge för den sköna 80-talskostymen i Tjenare kungen! Nu är hon nominerad för hårdrockskostymen i Mammas pojkar.

Och nu är det dags. Vinnare i kategorin bästa kostym är …

Cilla Rörby!

Grattis som fan, Cilla! Den där rackarn kommer passa bra i ditt färgsprakande vardagsrum!

För en tid sedan hittade jag tre fina bilder på en loppis i Vällingby. Stilen är 60-70-tal och jag kände genast att jag gillade formen och färgerna. Den roliga tuppen blev jag särskilt förtjust i. Så när bilderna bara kostade runt en tia styck var det ingen tvekan om att de skulle med hem till mig. Och nu när jag haft dem här hemma ett tag har jag blivit riktigt förälskad i motiven.

Konstnären verkar vara något av en doldis. När man googlar hans namn, Lars Nyman, får man inte särskilt många träffar, men efter lite letande har jag ändå hittat att han var konstnär och grafiker från Hammarby, Stockholm. Tydligen lever han inte längre. Synd, för annars hade jag velat tala om för honom hur mycket jag uppskattar min lilla Nyman-samling. Jag har tänkt att den kanske kan växa på sikt. Jag ska i alla fall hålla ögonen öppna efter Nymans alster på kommande loppisar. Och jag är dessutom beredd att betala mer än en tia för dem;)

Favoritefterrätt i favoritglas på favoritbricka. Med lite Bee Gees på spelaren. Skön nostalgikänsla får avsluta den här onsdagskvällen.

Sitter här med en ny, underbar bok i mina händer. Svenska affischer av Olof Halldin, utgiven av förlaget Ordalaget bjuder på både skön läsning och fina bilder av gamla affischer ända från 20-talet och fram.
Min drömbild Haschflickan av Sture Johannesson finns med såklart och om jag inte kommer åt själva affischen på auktion någon gång har jag tänkt att jag alltid kan riva ur sidan x ur boken och sätta upp på väggen.

Men det är inte bara mästerverk representerade i Halldins bok. En del riktigt usla reklamaffischer går också att skåda. Vad sägs om den här målarfärgsreklamen från Alcro till exempel. En blick räcker, sedan kan man lätt konstatera att allt inte var bättre förr.

Måste bara få visa mina två köksälsklingar. Jag hade länge letat efter salt- och pepparkvarnar i orange när jag plötsligt ramlade på de här 70-talsgodingarna på loppis. Det var knappt jag trodde mina ögon när jag såg dem första gången. De hade allt jag någonsin drömt om hos en kryddkvarn; färg, form, humor, charm! Att de bara kostade några tior gjorde ju inte saken sämre.
Jag har märkt att jag är långt ifrån ensam om att älska det här kryddkvarnsetet. De flesta som kommer på middag hos oss suckar lyckligt och får något nostalgiskt drömskt i blicken när de kryddar maten. Och om ni såg när Erik Haag och Lotta Lundgren i den populära tv-serien Historieätarna åkte tillbaka till 70-talet kanske ni också la märke till de snygga kryddkvarnarna som scenografen hade valt att ha med i var och varannan scen? Just det, mina finfina köksälsklingar!