Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

 

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om vad jag tycker om ärliga människor:

Från fulla människor och barn får man höra sanningen, säger man ju. Och det ligger något i det. Men jag tycker nog att folk över lag är ganska duktiga på att vara ärliga. Och jag tycker inte att det är så charmigt faktiskt. Särskilt ocharmigt tycker jag att det är när grodorna kommer ur munnen på vuxna, nyktra människor. Som grannfrun som glatt konstaterade, när jag som nybliven fyrabarnsmor kämpade livet ur mig för att hålla hemmet någorlunda rent och fräscht:

”Guuud, vad skönt att du bara kan släppa all städning sådär, du är så härligt bohemisk!”

Eller när jag tre månader efter förlossningen, kämpande för att bli kvitt graviditetskilona och fick höra av en bekant:

”Oj, ska du redan ha en till?!”

När sanningarna kommer från små barn tycker säkert inte de flesta att det är så farligt. Somliga kanske till och med anser att det är gulligt när kidsen kommer med raka besked till folk. Jag tycker inte det. Varför ska de ha rätten att vara ohyfsade bara för att de är kortväxta och har mjölktänder?

Själv har jag alltid försökt lära mina barn att de inte behöver säga till människor som är överviktiga, finniga eller har ett stökigt hem, att de är just överviktiga, finniga eller har ett stökigt hem, eftersom de med allra största sannolikhet redan vet om det själva. Och om de mot all förmodan skulle ha missat det så gör inte det så himla mycket att de lever i ovisshet, eller hur? Så tänker jag. Men det är långt ifrån alla föräldrar som tänker likadant har jag märkt. Vi hade en grannpojke tidigare vars föräldrar inte verkade tänka så. Han var nämligen ofta sådär otäckt ärlig.

Mina barn och den lillgamla och ordningsamma lilla gossen med vattenkammat hår, brukade ha sällskap till skolan med varje dag. Tanken var att de egentligen skulle mötas på halva vägen, mellan våra hus, men eftersom vi alltid var lite sena så blev det oftast så att han kom hem till oss och hämtade upp mina barn.

Vi var nästan aldrig heller klara när han kom utan oftast sprang vi runt som yra höns och letade strumpor, gympapåsar, matsäckar och läxböcker, medan han snällt fick vänta i hallen. En morgon när den lilla ordningsamma pojken som vanligt stod i vår hall och tittade på oss när vi letade efter något viktigt under högar av leksaker, skor och tvätt hörde jag hur han plötsligt harklade sig innan han högt sa mitt namn.

”Heleeeen, jag tror att det skulle vara lättare för er att hitta era saker om ni städade ibland. Städar ni aldrig?”

Jag stannade upp, förvånat, och tittade på honom. Det tog några sekunder innan chocken över hans brutala ärlighet lagt sig men sedan svarade jag lugnt:

”Städar? Nej, varför skulle vi göra det? Det är ju slöseri med tid, det blir ju bara stökigt igen. Det förstår du väl?”

Den lilla pojken såg alldeles chockad ut. Men nickade snällt till svar.

Efter det sa han inget mer. Men jag såg att han funderade. När han en stund sedan traskade iväg till skolan, med mina ungar på varsin sida om sig, hörde jag hur han frågade om det jag sagt var sant. De svarade utan att tveka:

”Nej, det var inte riktigt sant. Vi städar visst ibland. Men hon brukar också säga att den som säger ett pip om att vi har stökigt hemma, den får inga julklappar. Och det däremot, det är nog sant!”

Passa dig för att säga att vi har stökigt hemma!