Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Igår var jag på nostalgikväll på Retro- och designateljén i Sumpan. Jag har tidigare skrivit om den trevliga butiken HÄR. 

Som vanligt var det en glädjekick att kliva in bland alla färgglada tyger, burkar och annat smått och gott som står uppdukat i den lilla, charmiga affärslokalen. Och att det kvällen till ära bjöds på vin, snacks och 20 % rabatt på lampor gjorde ju inte saken sämre.

Någon lampa blev det dock inte för min del. Men väl ett set med servettringar av Massoni för Guzzini Fratelli i originalkartong. Dessutom köpte jag lite Maud Fredin Fredholm-tyg och ett par byxor till Fyran. Och som vanligt hade jag kunnat shoppa betydligt mycket mer, men så tänkte jag på er och bestämde mig för att lämna några godbitar … Så varsågod!

Sex stycken servettringar blev det. Räcker till hela storfamiljen.

En hög med Tidstrand-filtar lämnade jag kvar till er.

Och även lite filmisar. 5 kronor styck, som hittat!

Tyska golvaser finns kvar för den som vill ha.

Och massor av tyg.

Plus burkar, glas och annat smått och gott.

Vi har tillbringat helgen i stugan med sol, bad, grillning och båtåkning. En liten loppissväng till Rosenhill hann vi också med, till min stora lycka. Och där fyndade jag både fina burkar och sköna solmadrasser. De senare funkade utmärkt att somna på ute på bryggan, om ni undrar.

Härliga Rosenhill.

Fina, glada burkar för tjugo spänn.

Färgglada, ihopfällbara solmadrasser från det glada 70-talet. Sovvänliga.

Jag har några få men väldigt allvarliga cravings. Den ena är för burkar. Gärna färgglada sådana från 70-talet. Det är få saker som kan göra mig så glad som en klatschig burk. Som de här färgglada raringarna som jag har på en stringhylla i köket. Är de inte ljuvliga, så säg? Tyvärr delar inte min make alls mitt burkmissbruk så jag försöker att kämpa emot det litegrann, för hans skull. Jag har kommit så långt att jag inte letar aktivt, på Tadera och så. Men ramlar jag på en på loppis så finns det inte en chans att jag kan stå emot. Det får duga än så länge, och tycker maken att det krävs mer får han nog räkna med att betala terapi i ganska många år för att bota mig.