Det är helt okej att skrika av avund nu. Det skulle jag ha gjort om det inte råkade vara min fina burk. Jag köpte den på loppis i Köpenhamn. Visst är den fantastisk?! Tror sällan att jag sett en så snygg burk faktiskt. Trettio spänn kostade den. Löjligt lite för den pärlan. Skicket är toppen också. Och prislappen från när den var ny satt kvar. 4.49 danska kronor.

Jag är verkligen emot droger, tro inget annat, men trots det gillar jag verkligen Köpenhamns stadsdel Christiania riktigt skarpt. Det bor nog en liten hippie i mig (om det finns drogfria sådana) för jag njuter verkligen av atmosfären och stämningen innanför portarna till denna fristad. Att det dessutom var loppis när vi var där för några dagar sedan gjorde ju inte saken sämre förstås. Jag hittade en fin burk av Lena och Al Eklund, för Laurids Lönborg A/S, och eftersom det var semester så fick jag köpa den, trots att jag egentligen har burkköpstopp. Vilken lycka!

Varje sommar när jag står i stugan med händerna i disk- eller tvättbaljan och funderar över middagsmaten, med barnen lekandes i gröngräset utanför, så slår det mig att det är så här det är meningen att livet ska levas. Synd att de bara inte går att få till året runt. För jag tror på riktigt att vi faktiskt blir lyckligare utan köksmaskiner, tv-apparater, iPads och datorer. Att bara få stå och röra med en träslev i en gjutjärnsgryta eller hänga handtvättade lakan på tork i sommarsolen. Det är livet det!

Några träslevar, glasburkar och emaljkärl från Kockum. Mitt enkla kök i stugan gör mig så himla lycklig.

Glömde att visa den här raringen som jag också loppade i söndags. En barntallrik. Kunde bara inte låta bli. Fem kronor var priset. Och tjejen som sålde gjorde det med sorg i hjärtat, sa hon. För hon hade själv haft den som liten. Tacka sjutton för att det känns. Muggen i samma mönster hade jag redan. Den drack jag och brorsan ur som små. Den skulle jag aldrig kunna sälja. Och nu är jag så glad att den äntligen fått en tallrikskompis. Undrar om inte det rara paret ska få stå på min finhylla i köket. Tills det dyker upp någon som vill dricka mjölk och äta puré ur dem.

Jag har sett på nätet att folk vill tillskriva Stig Lindberg den här serien, men jag har inte kunnat hitta något som styrker det. Mina är märkta Balo, och vad jag förstått var det Baloplast som först låg bakom tillverkningen, men att Gustavsberg sedan tog över. Samma serie finns dock märkt även med Rosti, Denmark.

I går stajlade jag miljöer för en artikel om flyttstädning. Fotograferade gjorde fantastiska Angelica Söderberg. Det blev en grymt rolig dag, men snygga rockabillytjejer (och killar) som skurade för glatta livet. Tänk om det alltid vore så kul att städa! Jag tog några behind the scenes-bilder, men det färdiga resultatet får ni snart se i ett magasin nära er.

Söta Clara putsar spisen fin. Notera mammas gamla, coola dammsugare som agerar statist i bakgrunden.Jessica och Clara flyttstädar köket.

Rockabillystädning i badrummet. Modeller: Ville, Jessica och Clara.

På lördag kan ni läsa i Härligt hemma om Ulla Scheuers fantastiska textilier, som jag är helt frälst i! Den här snygga paradhandduken av Ulla, har min mamma satt på väggen i köket på landet. Jag älskar den! Vad säger ni, är den inte bedårande?

och äntligen sprang jag på en på loppisen idag! Och i en snygg färg dessutom. Jag tycker verkligen att det är en ljuvlig mackapär. En smart, ekonomisk och miljövänlig liten pryl som alla borde ha. Hur kom det sig att de försvann från våra kökslådor egentligen?

Vad det är? En tubklämma förstås!

I dag hade sjöscouterna i vårt område loppis, och jäklar vad det drog folk! Men fast man knappt kunde ta sig fram så lyckades jag faktiskt fynda. En mjölkkanna och sockerskål signerad Sigvard Bernadotte för NilsJohan för trettio spänn. På Metropol auktion låg utgångspriset för ett likadant set på 400, så det var ju bra.

Fyndet. Mjölkkanna och sockerskål av Sigvard Bernadotte.

Den här sötnosen hann visst någon köpa innan jag kom;)

Den här fina gunghästen som snickrades ihop till ett sjukhus i början av 60-talet skulle auktioneras ut senare idag.

 Och mitt bland fåtöljerna fanns en snygg, grön toastol.

Sjukt mycket folk.

I början av året kunde man skänka sina gamla, avlagda jeans på Åhléns, för att ge dem ett andra liv i ett återvinningsprojekt mellan Åhléns och Stockholms Stadsmissions verksamhet för arbete och sysselsättning REMAKE. Nu har REMAKE tillverkat nya produkter av svenskarnas gamla trasor och till försäljning i Göteborg och Stockholm finns bland annat kuddfodral, shorts, nyckelband och förkläden.

Jag älskar återvinningsprojekt av många skäl, och för Stockholms Stadsmission bultar mitt hjärta extra starkt eftersom jag jobbade i deras second hand-butik på Söder i Stockholm på helgerna och sommarloven under hela min gymnasietid, så jag tänker i alla fall ta mig in till city och shoppa loss. Gör det du med, vetja!

I dag drog vi till bakluckeloppisen på Rosenhill med allt vi rensat ut under flytten. Så skönt att bli av med gamla, överflödiga grejer och se andra glädjas över att fynda det vi tröttnat på. Det blev en härlig dag i solen och en femhundring att lägga till sommarsemestern. Mina Kryss-tallrikar från Uppsala-Ekeby fick nya ägare, liksom de udda femtiotalsglasen och minstingens fina lackskor.

För en gångs skull shoppade jag inte upp förtjänsten, men två Lansett-koppar från Gefle och en Pyro-karott av Wilhelm Kåge, att ge till mamma, kunde jag inte låta bli.  Det kändes ändå okej eftersom det totala priset för dessa guldkorn blev fyrtio spänn.

Minstingen var en utmärkt försäljare. Särskilt för den som ville fynda. Allt kostade nästan gratis hos oss.

Två Lansett-koppar fyndade jag. Mina står i diskmaskinen så bilden lånade jag från Loppista.

Mamma har ärvt resten av Pyro-serien från mormor. Hoppas hon blir glad för karotten jag hittade. (Bild lånad från Wikipedia eftersom min karott är i disken).