Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om den två decimeter höga snubben i barockkostym som jag gifte mig med samtidigt som jag gifte mig med min man.

Min andra man

Förra året var det över 50 000 par som gifte sig i Sverige. 50 000 par som sa ja till kärleken, och ett liv tillsammans! Det är fantastiskt, tycker jag. Men så tänker jag på att nära hälften av dessa äktenskap kommer sluta i skilsmässa, och då deppar jag ihop. Och så undrar jag varför det blir så. Och när jag försöker förstå så inser jag att det säkert bara är en bråkdel av alla de här 50 000 paren som tänkt på hur mycket mer än bara sin make/maka som de egentligen säger ja till den där dagen då hela världen vilar i ett rosaskimrande kärleksmoln. Mycket som de kanske inte alls skulle sagt ja till annars, en vanlig dag, när de lite halvförkylda och måndagströtta stressar till jobbet i snöslask. För inte fasen är det många som om de riktigt tänkte efter, tveklöst och med glittrande ögon och ett strålande leende, skulle säga ja till en asjobbig svärmor, till svettiga strumpor i soffan, till bittra exfruar eller uppfällda toalettlock? Men framför allt skulle de inte säga ja till en Ikea-soffa när de egentligen ville ha en Carl Malmsten.

Saker som jag inte visste om min man innan jag sa ja till honom var till exempel att han är galet förtjust i Jill Johnson! Ja, på riktigt, Jill Johnson alltså, av alla artister som finns i världen är hon hans favorit! Och att han avskyr bananer (jag lagade Flygande Jacob och Banana split säkert tio gånger till honom innan jag upptäckte att han blev grön i ansiktet när han åt det). Men de här små defekterna hos honom har jag lärt mig att leva med.

Vad jag däremot haft lite svårare att smälta, och som jag heller inte hade någon aning om på min bröllopsdag, var att jag förutom att gifta mig med min man, även gifte mig med en två decimeter hög porslinsherre i barockkostym och gitarr. Den lilla figurinen som min man tog med sig in i vår gemensamma boning strider mot allt jag uppskattar i inredningsväg och jag har fortfarande femton år senare lika svårt för honom som första gången jag såg honom.

Jag vet inte hur många gånger jag motstått frestelsen att packa ner den lilla porslinsgubben i en låda i källaren, stoppa in den längst in i ett skåp eller kanske till och med råka tappa den i golvet. Men så tänker jag på hur mycket den betyder för min man, eftersom han fått den av sin älskade mormor och morfar och då får jag dåligt samvete över mina hemska tankar och så slutar det alltid med att den får stå kvar. Sedan försöker jag i stället flytta runt stackaren med en aldrig sinande förhoppning att slutligen hitta en plats i vårt hem där han passar in, men det lyckas ju förstås aldrig. För det är verkligen en omöjlighet att få en kille från 1600-talet att passa in bredvid Stig Lindberg-vaser och finska 60-tals ljusstakar?

En dag när jag kände mig som mest frustrerad över den missanpassade porslinsfiguren la jag ut en bild på honom på Twitter och frågade mina följare där om deras respektive också släpat in någon avskyvärd inredningsdetalj i deras gemensamma hem, som de inte kunde bli av med. Och jisses, så många svar jag fick! Det dök upp bilder och historier om allt från fula keramiktroll till stora uppstoppade rovfåglar och groteska tavlor och ju fler svar jag fick desto mindre fundersam blev jag över alla äktenskap som spricker i Sverige och började i stället fascineras över hur många äktenskap som verkligen håller!

Samtidigt kände jag också att min makes lilla porslinsgubbe jämförelsevis verkligen inte var något att bråka om. Snarare är det ju faktiskt en ganska försynt liten filur. Och dessutom syns den knappt bland alla andra, snygga grejer som jag bidragit med till vårt gemensamma hem. Särskilt inte om man ställer den bakom något som är mycket, mycket större. Typ en soffa eller så …

Nej, han passar liksom inte in någonstans.

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 17 2013.

”If I were a boy”. Beyonces kraftfulla sång ljuder från radion inne i köket ut till mig i vardagsrummet, och jag sjunger med av fulla lungor. Just i dag är jag extra benägen att hålla med henne. Inte nog med att jag skulle få någon tusing mer i lön per månad om jag vore karl, tänk också hur lätt det skulle vara att klä sig! Jag menar; byxor, tröja eller kostym, hur svårt kan det bli?

Annat är det för oss tjejer. Högklackade skor och pennkjol, vad är det för plagg egentligen? Och strumpbyxorna, vem i helskotta uppfann dem?

Ni män kan aldrig fatta hur mycket problem ett par kalasbyxor kan orsaka. Som i morse, när jag försökte klä på mig ett par. Problemet började egentligen så fort jag fick i ena benet. Jag hade för tillfället glömt bort att det snäva fodralet kräver välansade spiror för att vara snygga (och att de ska vara snygga måste väl vara själva vitsen? För värmer benen gör de ju i alla fall inte).

Som ni nu kanske listat ut är alltså inte mina ben helt välskötta såhär års och det tredagarsstubb som i morse spretade ut genom nylonmaskorna på min underkropp fick den att likna en bortgömd kaktus mer än något annat. Men eftersom det var försent både att raka benen och byta om så var jag tvungen att lösa problemet på annat sätt.

I garderoben hittade jag ett par gamla benvärmare som jag snabbt drog på mig. De dolde det värsta stubbet och jag var ganska nöjd med min uppfinningsrikedom tills jag passerade hallspegeln. Vilken chock! Där stod Rose Nylund från tv-serien Pantertanter, klädd för ett avsnitt av Fame!

Innan någon annan hann se mig drog jag snabbt av mig 80-talsatteraljerna igen och tröstade mig med att det värsta stubbet ändå inte skulle synas när jag väl fått på mig resten av kläderna.

Så jag drog på mig min klänning och ett par stövlar och gav mig iväg. Men innan jag ens hunnit fram till garageuppfarten stötte jag på nästa problem.

Stumbyxorna hade nu av någon outgrundlig anledning hamnat med grenen nere vid knäna. Visserligen inget ovanligt problem, men alltid lika irriterande. Och framförallt svårlöst. Speciellt när man är iklädd klänning. Jag gjorde ett tappert försök att få tag i linningen genom kappan och klänningen och försökte därefter att hoppa diskret upp och ner, för att få tillbaka rumpan i strumpbyxorna. Resultatet blev inte vidare framgångsrikt.

I stället försökte jag då krypa in i kappan och därunder dra upp klänningen och ta tag i byxlinningen. Med hela outfiten uppe vid öronen inledde jag sedan en ormdans under vilken jag framgångsrikt lyckades placera min kropp på rätt nivå i strumpbyxorna igen.

Jag var mycket nöjd med mig själv tills jag upptäckte den nyfikna grannen som med tefatsstora ögon studerade mig från sitt köksfönster.

Jag gav henne en generad liten vinkning innan jag snabbt slängde mig ner bakom ratten i min bil. Men knappt hann rumpan landa på förarsätet innan nästa missöde inträffade. En nästintill obefintlig liten flik i nageln drogs som en magnet till nylonfodralet på mitt ena ben och fastnade där. Innan jag visste ordet av hade jag nu fått en lång reva som blottade hela mitt blekfeta lår. Och på ungefär samma tidsintervall hade jag också förvandlats från en uppklädd, ordningsam trebarnsmamma till ett …hm luder.

Där och då gav jag upp. Jag klev ur bilen, och mitt på gatan, utanför mitt hus, och inför ögonen på min nu än mer chockade granne klev jag bestämt ur mina totalt värdelösa benbeklädnader och kramade ihop dem till en liten boll som jag prickade soptunnan med. Samtidigt som känslan av frihet spred sig i min kropp bestämde jag mig för att aldrig mer klä mig i dessa vidriga, kvinnliga plagg som saknar både form och funktion! Åtminstone inte mer den här veckan i alla fall.

 De här hittade jag när Stadsteatern hade utförsäjlning av sina scenkläder. Schysta för att vara ett par helvetesbrallor.