Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om hur det gick när vänner till mig anlitade svart arbetskraft för badrumsrenoveringen.

Varning för renovering!

Vi lever i renoveringarnas tidsålder. Folk river bort, kastar iväg och byter ut på löpande band. Nästintill nya kök slängs på tippen eller säljs på Blocket för en spottstyver för att någon vill sätta sin egen prägel på sitt hem. Själv hyperventilerar retro-jag av ångest när jag ser snyggt 70-talskakel knackas sönder och felfritt, avokadofärgat badrumsporslin hamna på tippen. Bara för att bli utbytt mot Ifös senaste och vitt standardkakel från Höganäs.

Nyligen skulle några vänner till mig och min man renovera sitt badrum. De hade börjat själva men fick inte till det så där Timell-snabbt och enkelt och bestämde sig därför för att ta hjälp av några hantverkare som kompisars kompisar tipsat dem om.

De berättade för oss om sina badrumsplaner och avslöjade då också att arbetskraften de tänkt anlita var svart. Vi undrade om de inte skulle tänka om på just den senare punkten, och radade upp alla risker med svart arbetskraft, i hopp om att kunna övertala dem. Hade de tänkt på att man kan bli rejält blåst, att den som jobbar svart inte får någon pension, eller har något skydd om det skulle hända hen något, att badrumsjobb ska vara ”fackmannamässigt” gjorda och att hantverkare som jobbar svart kanske inte har riktigt den kompetens som krävs? Jodå, men de höll ändå benhårt fast vid sitt beslut och snart hade de bokat sina arbetare.

Följande måndag ringde det på dörren hos våra vänner. Utanför stod tre blåklädda män med stora leenden och ännu större muskler. Vännerna visade dem badrummet, gipsskivorna och kaklet och gick sedan till jobbet. Under dagen ringde de med jämna mellanrum för att kolla hur det gick. Byggkillarna jobbade på bra, verkade inte ens ta några pauser och våra vänner var nöjda över att de verkade få valuta för pengarna.

På kvällen när de kom hem från jobbet, med middagskassar och trötta småbarn i händerna, tog de en sväng in i badrummet för att se hur det gått. Men när de försökte tända lampan var lampknappen borta! En närmre undersökning visade att hantverkarna helt enkelt monterat gipsskivorna över den. Ursinniga ringde de upp sina byggkillar och klagade, förklarade att de naturligtvis inte kunde gipsa över lampknapparna, att de var tvungna att göra om och göra rätt varpå byggkillarna bad om ursäkt och lovade att åtgärda felet.

Tisdagen kom och hantverkarna med den. Våra vänner gick till jobbet och lämnade renoveringen att fortsätta. Återigen ringde de med jämna mellanrum för att kolla hur det gick och jodå, den övergipsade lampknappen var nu fixad och gick att komma åt utan problem. När vännerna kom hem från jobbet på kvällen gick de återigen raka vägen in i badrummet. Där fann de mycket riktigt en lampknapp som gick att komma åt utan problem. Men anledningen till att lampknappen gick att komma åt var inte för att hantverkarna gjort om och gjort rätt, utan för att de helt sonika sågat ut ett hål ur gipsskivan genom vilket man nu kunde nå knappen.

Det var första och sista gången våra vänner anlitade svartjobbare. Att åtgärda hela det felrenoverade badrummet kom att kosta lika mycket som att renovera både badrummet och köket tillsammans. Vitt. Så de lärde sig en läxa.

Och sensmoralen i den här lilla historien? Jo, det är förstås att man aldrig någonsin ska anlita svart arbetskraft. Plus att det straffar sig att riva ut snyggt och felfritt, avokadofärgat badrumsporslin.

Det är inget fel på gamla badrum alls! Bild Villeroy & Bosch

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag krönikor varannan vecka i Härligt hemma. Den här krönikan publicerades i nr 27, 2013.

Det är en ny babyboom på gång. Fyra av mina kompisar är gravida. Ungarna kommer till hösten. Det hade jag kunnat gissa mig till även om ingen berättat. Under årens lopp har jag nämligen lärt mig se precis hur långt gången en gravid kvinna är. Och då menar jag inte på magen, den vaggande gången eller de svullna fötterna. Utan på hennes snack om den perfekta bostaden. Varje gravid kvinna kommer nämligen någon gång strax efter vecka 20 in i en mycket intensiv och extremt krävande ”sätta-bo-fas”. På grottiden innebar denna fas antagligen inte mer än att den gravida kvinnan sopade rent i en ledig del av grottan, innan hon la dit en ny skinnfäll, på sin höjd. Men för den moderna kvinnan är den här fasen betydligt mer utmattande än själva förlossningen. Inte minst för alla runt omkring.

För när hon borde ägna all ledig tid åt att klura på namn och virka små, söta babymössor, så är hon fokuserade på helt andra saker. Nämligen att bli husägare! I stället för vänta-barn-böckerna plöjer de gravida bostadsannonserna på Hemnet med en sjuklig besatthet. Och trots att de knappt kan knyta skosnörena själva så är det inga nybyggda hus de tittar på minsann. Nej då, det ska vara renoveringsobjekt. Alla gravida vill ha en oslipad diamant eller villa med potential. De knappar in ”ruckel”, ”rivningskåk” och ”kråkslott” i sökrutan och stönar av vällust när datorn radar upp skräckobjekten. Sedan vaggar de maniskt runt på husvisningar helgerna igenom. Svettiga, svullna, hormonstinna går de och planerar vilka väggar som ska rivas och om inte köket och badrummet faktiskt borde byta plats.

På måndagsmorgonen börjar budgivningarna. Och som de budar. Frenetiskt. Med lånelöfte, utan lånelöfte, långt över lånelöfte. Och innan man vet ordet av ska det skrivas kontrakt på ett hus för den händige, trots att både hon och han har tummen mitt i handflatan. De blivande papporna som lydigt skriver på kontraktet som gör dem till mångmiljonärer – i skulder, inser inte att det här är början på en katastrof. För finns det ett tillfälle i livet då det är riktigt, riktigt dåligt att skaffa sig ett renoveringsobjekt så är det just när man ska ha barn.

Det vet nämligen jag. Hur vet jag allt det här då? Jo, been there, done that, helt enkelt. Jag har också varit i sätta-bo-fasen flera gånger och planerat hur jag skulle tapetsera mellan amningarna, och drömt om hur hela lyckliga familjen skulle hjälpas åt att måla om huset. Jag har också lärt mig den hårda vägen att treåringar har dålig talang för kakelsättning och att ständig sömnbrist, mjölkstockning och kolik rimmar illa med husrenovering. Men vi hann dra oss ur innan katastrofen och skilsmässan var ett faktum. Efter några års kämpande satte vi ut drömkåken till försäljning. På visningsdagen satt vi hos grannen mittemot, kikade genom fönstret och log skadeglatt mot varandra när hela huset fylldes av renoveringssugna tjocksmockar som trånande tittade på våra fallfärdiga väggar och fuktfläckade badrumsgolv och fantiserade om hur de skulle göra underverk med rucklet. Sedan skaffade vi oss en lägenhet där verktyg och målarpenslar var bannlysta. Gräsmattan, där maskrosorna slagits om att få plats, byttes mot en ljuvlig, liten balkong. Tomten saknade jag aldrig, för där hade jag aldrig haft tid att vara i alla fall.

Min plan var att jag skulle bo kvar i lägenheten för alltid. Och när väninnornas drömkåkar började falla ihop en efter en, när pannan deras brakade och rören exploderade, samtidigt som ungarna fick vattkoppor och grannen klagade över deras oklippta gräsmatta, då skulle jag luta mig tillbaka i fåtöljen i min förortslägenhet och säga:

– Vad var det jag sa?

Men nu blev det inte riktigt så. I stället gick vi och köpte oss ett nytt hus. Med originalinredning från 1970. Återigen står vi nu här med blåbyxorna på. Vad som hände? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag misstänker kanske att jag borde göra ett graviditetstest …

 Varför bytte jag bort den här lilla, fina balkongen egentligen?

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga skriver jag också krönikor varannan vecka i Härligt hemma. Den här krönikan är från nr. 19 2013.

Knappt hinner vårsolen titta fram innan grannarna börjar plocka fram hammare och såg. Det är som att de suttit helt sysslolösa hela, långa vintern, och bara väntat på att få sättas i arbete. Nu ska det byggas ut, till och om på alla möjliga och omöjliga håll och kanter.Själv ligger jag i solstolen och försöker njuta av stillheten och tystnaden, som hela tiden avbryts av borrande, sågande och hammarslag.

Nu är det ju inte så att jag är alldeles oberörd av den här hemma-byggar-trenden heller förstås. Jag kan också bli sugen på att smälla ihop ett litet förråd, eller en lekstuga. Har man tittat lite på Martin Timell förstår man ju också att det mesta går att fixa på en fikarast, vilket är ännu mer inspirerande.

Min man däremot brukar inte titta på Martin Timell och när jag blir alltför sugen på att dra igång med något plättlätt byggprojekt så brukar han ta ner mig på jorden snabbt igen. Ett av de mest effektiva sätten att göra det på är att påminna mig om när hans kompis byggde en bastu. Då brukar alltid suget gå över direkt och vi kan lugnt återgå till våra solstolar.

Bastuhistorien är helt sann och handlar om när makens kompis hade fått några lastpallar med sig hem från lagret där han arbetade. Av dem tänkte han bygga sig en bastu att ha på landet. Sagt och gjort. Han slog ihop pallarna till en stomme, fyllde hålrummen med isolering och satte panel på både in- och utsidan. I flera dagar kämpade och slet han, och fick till slut ihop en riktigt fin bastu, som han placerade intill stugan, på ett litet berg med utsikt över sjön.

Redan första kvällen skulle den hembyggda stoltheten invigas. Vänner och grannar bjöds över, ölen ställdes på kylning, och bastun värmdes upp. Men i samma takt som bastun blev allt varmare började en obehaglig lukt sprida sig över den lilla tomten. Lukten blev värre och värre och till slut låg den tung över hela bygden. Vad i hela friden kunde det vara som luktade så ofantligt illa?

I stället för att dricka öl började hela sällskapet leta efter orsaken till stanken. Att bastun var boven hade de räknat ut, men hur? På taket, under golvet, ingenstans kunde de hitta någon skunk begraven. Det var inte förrän någon frågade makens kompis var han fått virket ifrån som tioöringen sakta började trilla ner på honom.

Lastpallarna han byggt av hade tidigare använts till att frakta fisk på. Under frakten hade det såklart runnit ut en del fiskvätska på dem. Fiskvätskan hade sedan sugits upp, torkat in och ruttnat i träet och med bastuaggregatets hjälp förvandlat hans nya, fina bastu till en gigantisk surströmmingsburk av trä!

Det blev inget bastande för makens kompis och hans vänner den kvällen. Och ingen annan kväll heller. Däremot blev det en fin majbrasa intill stugan, på berget med utsikt över vattnet.

Vad kan vi då lära av den här lilla historien? Jo, kanske att det inte alltid är lika lätt som för Martin Timell när man ska ge sig på sina egna små byggprojekt. Och därför, tycker i alla fall jag, att det allra bästa är att sitta kvar i solstolen i stället och njuta av vårsolen.

Om renoveringslusten blir alltför stor är det bara att påminna mig om kompisens bastu så går jag genast och lägger mig i solstolen igen.