Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

I dag är det min och min makes bröllopsdag. Det har gått sexton år sedan vi stod där under den lövade blomsterbågen, och sa ja till varandra, framför världens coolaste präst. Vi hade vår äldsta dotter med. Hon var precis ett år gammal fyllda och hade just börjat ta sina första stapplande steg. Sedan dess har det kommit tre barn till, vi har bytt bostad, bil, jobb och frisyr flera gånger om, och vi är långt ifrån samma människor i dag, men fortfarande skulle jag säga ja till den mannen om och om igen, om jag fick frågan.

Vårt bröllop var ett riktigt bondbröllop. Det vackraste jag någonsin varit på om jag ska vara ärlig. Och då är jag naturligtvis helt opartisk. Vi var utomhus på landet (nej, det fanns ingen reservplan för dåligt väder, men min man hade lovat mig solsken och han håller alltid vad han lovar!) och vi hade pyntat hela tomten full med björkris och vilda blommor. Jag hade lockar i håret och min mammas korta bröllopsklänning från 60-talet på mig och min blivande man hade orange slips.

Vi hade inte sett varandra på morgonen, utan gjort oss i ordning var och en för sig. Han med sin bestman och jag med mina två tärnor. Jag minns som i går hur vi stod i stugan, jag och mina bästa vänner, och hur de drog på sig de tärnklänningar som vi noga provat ut och sytt upp innan semestern och min ena tärna plötsligt utbrister i panik: ”Jag får inte igen blixtlåset!”

Jag minns också hur jag en kort sekund blev ganska arg på henne för att hon hade ätit så mycket under semestern att hon nu skulle vara tvungen att hålla andan under hela mitt bröllop. Men innan jag hann säga något så föll min blick på min andra väninna och jag såg hur hon i sin tur drunknade i sin klänning, och jag började istället undra vilken ätstörning hon drabbats av sedan sist. Sekunderna tickade och paniken steg i stugan innan vi till slut, och under stor lättnad, insåg att de råkat förväxlanäbb, #tärnor klänningar.

De bytte kläder med varandra och snart var vi redo. Vi kikade ut genom dörren. Bakom rhododendronbuskarna skymtade vi gästerna sitta och vänta. De sorlade tyst, spända, förväntansfulla. Det låg spänning och romantik i luften. Jag skulle just börja skrida upp mot prästen och min blivande man när jag plötsligt kände en lukt sakta sprida sig omkring mig. Det var en stark och obehaglig lukt. En lukt som passade synnerligen illa ihop med stämningen, sommarbrisen, och den ljuva doften från brudbuketten. En lukt som man absolut inte ville känna sekunderna innan man skulle gifta sig. Det var den omisskännliga lukten av bajs! Jag slängde en blick ner mot mitt ena ben, där den lilla näbben stod och höll ett krampaktigt tag om klänningsfållen med ett misstänkt leende på sina små läppar.

Jag insåg snabbt att jag inte kunde förvänta mig någon hjälp från mina orutinerade, barnlösa tärnor. Så medan de chockade stod och tittade på drog jag snabbt av mig den vita brudklänningen, la ungen på hallmattan och iklädd spetstrosor, bh och strumpeband började jag i panik byta bajsblöja medan jag hörde svågern inleda de första ackorden till bröllopsmarschen på gitarr.

Han hann spela låten tre gånger innan jag till slut kom rusande, i en lätt doft av parfymerad våtservett, med mina tärnor i släptåg och en skrattande ettåring i famnen.

Med en sådan början kunde man tro att resten av äktenskapet skulle gå käpprätt åt helskotta, men det har det alltså inte gjort. Eller kanske är det just därför det inte gjort det. För att vi vet att livet i grund och botten är himla vackert, trots att det kan kantas av en del hinder och utmaningar. Och att vi tidigt fick lära oss att lite skit kan dyka upp i de mest oväntade stunder, men om man bara tar hand om det direkt så ställer det sällan till med några större problem – det är en lärdom vi har haft stor nytta av.

Vår nybajsade unge på bröllopskortet. Om hon bara visste vad hon lärde hos den där dagen för sexton år sedan.

(ovanstående krönika publicerades i Aftonbladet, Härligt hemma, sommaren 2013)