I går kväll fick vi en del huvudbry. Lagom till Let’s dance så fick vi ett generöst bud på vår magnifika vardagsrumslampa från Orrefors, signerad Carl Fagerlund, genom en antikhandlare vi känner. Det var snabba puckar som gällde. Skulle den säljas behövde den skickas iväg till köparen i Paris redan i dag, söndag, så vi måste ge ett svar inom kort.
Vi har visserligen pratat om att sälja den, men när det väl gällde blev det svårt. Den är ju så fin, och ovanlig. Och tänk om vi skulle ångra oss. Då skulle vi aldrig kunna hitta en likadan. Å andra sidan hade vi ju många gånger velat byta ut den mot en kotte av Poul Henningsen. Och priset var ju väldigt bra. Kanske det ändå vore bäst att slå till innan någon av barnen råkar kasta in en boll i den, för då är den ju ändå inget värd.
Ja, tankarna flög kors och tvärs, men som tur var landade de till slut hos både mig och maken, ungefär samtidigt. Nej, vi är inte redo att skiljas från vår stolthet. Den får bli kvar ett tag till för vi gillar den trots allt väldigt, väldigt mycket. Kanske säljer vi den en dag, men då behöver vi vara lite bättre förberedda så att inte separationsångesten blir så svår. Trist för fransmannen med den feta plånboken, men han kan säkert hitta något annat kul att göra för sina pengar. Själva får vi fortsätta äta blodpudding och nudlar. Men vi gör det i alla fall till skenet från 140 praktfulla glaskupoler.
