Den doftar som jag tänker mig att det luktar hemma hos Joan Didion.

Så beskriver One direction-hunken Harry Styles sin nya parfym Mémoire d’une odeur.

Som ett gammalt surt trosskydd är min första tanke. Förmodligen som jag stinker är min andra.

Att ni läsare känner ett behov av att vara elaka är inget nytt, men att ni – efter så många års sociala medier-träning – fortfarande är så usla på att mobbas var överraskande.

En riktigt vass mobbare besitter en förmåga att likt ett sjätte sinne nosa upp människors blottor. Och mina svaga punkter är inte som ni tror mina ojämna ögonbryn, mina smala läppar, mina obefintliga tuttar, min grå hy, mina rynkor, mitt fnöske till hår, mitt överbett, mina över dagen växande skäggstrån, att jag ser ut som Anna Maria Corazza Bildt eller att ingen vill ligga med mig.

Ni ska få två av mina ömmande (hallux valgus)-tår. Du luktar liksom syrligt. Den svider.

Jag har extremt rikliga flytningar som måste fångas upp av trosskydd för att inte lämna våta spår på den tilltagande byxbaken. Varje gång jag kissar ryggar jag till. Det kan inte bara vara jag som känner odören.

Den andra skammen finns till allas beskådan i det senaste numret av tidningen Vi. Jag och Belinda Olsson får pryda omslaget för att Fittstim har gått och blivit hela tjugo år. Succé, tänker ni? Det enda jag kan tänka på är att förläggaren Abbe Bonnier i intervjun säger att Belinda var som en stridsvagn och full av energi. Hon brann. Ostoppbar! Medan jag mest hade suttit tyst.

Författaren Pernilla Glaser beskriver mig i samma text som ”mycket smartare än vad många har förstått”. Här blir man ju väldigt nyfiken. Vilka har inte förstått? Och varför? För att jag likt en fåntratt inte kan föra ett normalt samtal?

”Kan Linda prata?” (sagt om mig fast jag var med) är det jag minns starkast från skoltiden då jag var en social katastrof.

Så vill ni vara utomordentligt elaka ska ni påminna mig om att jag är ett blygt ufo som är värdelös på att föra mig i sociala sammanhang och som dessutom luktar som Harry Styles nya parfym.

En äldre kvinna petar sig i näsan.

Det ligger på topp fem på äckelskalan. Tätt följt av att se någon äta rå fisk. Och att se en kackerlacka springa över golvet.

London school of hygiene and tropical medicine har genomfört undersökningen. Där skulle man allt gå.

Att känna äckel, menar forskarna på den där drömskolan, hänger ihop med vår överlevnadsinstinkt. Vi äcklas helt enkelt av sådant som gör att vi överlever. Vi väljer att fly från sådant som kan göra oss sjuka, säger en av vetenskapsmännen.

En tant som petar sig i näsan, alltså.

Då toppas min äckellista av något bra mycket äckligare. Något som i hög grad är farligt på riktigt. Och som har ett samband med att någon – förmodligen en go tjomme – petar sig både här och där.

King size deluxe heter den. På krogens sajt läser jag: Den berömda räksmörgåsen. Storleken har betydelse. Såg världens ljus för första gången. Handskalade. En miljon sålda. Räk-index. Texten skulle behöva rensas lite från klyschor. Men det har jag inte tid med nu.

Inte nu när jag har fullt upp med att bejaka min ätstörning som går ut på att jag inte står ut med att folk tar i min mat, och att det enda jag kan tänka mig att stoppa i munnen måste komma från en obruten förpackning eller först upphettas rejält. En störning som är så pass svår att jag på fullaste allvar tycker att det viktigaste i Bokmässan-packningen inte är stassen utan en rejäl äggkokare. Gärna med plats för sju åtta stycken. Så att jag kan koka ägg på rummet. Garanterat äckelfria.

Jag vet inte om min ätstörning har något namn och första gången jag hörde talas om någon annan som led av samma åkomma var när jag läste Lena Dunhams självbiografi Not that kind of girl där hon beskriver exakt samma matångest som jag har.

265 pix kostar den. Räkmackan från helvetet högst uppe i det där tornet på Bokmässan. Jag skulle inte äta en om jag så fick en miljon kronor.

Lider du av samma störning som jag är du varmt välkommen till mitt Gothia-hotellrum nummer 2758 på ett ägg. Handskalat. Av dig själv.

Jag tränar för att orka rida min kille.

Rubriken i tidningen Etc fångar genast mitt intresse. Ett skäl så gott som något om man är inne på snusk.

Ni har säkert hört talats om henne. Hon som vill kunna sitta on top. Anna Suvanna Davidsson har skrivit en träningsbok för motvilliga med titeln Stor och stark. Hennes mål är att bygga upp en kropp som stämmer överens med självbilden. Hon vill kunna springa till bussen, inte ha ont i ryggen och resa sig med värdighet från en låg soffa.

Jag som också vill bli kroppskompetent tycker mycket om hennes bok, men jag hade gärna sett ett kapitel om hur man, oavsett vikt eller muskelmassa, rider någon på ett värdigt sätt.

På Familjeliv upplyser en ”Anonym” att tjejer ska lära av porren där de håller kroppen still medan de rör hela överkroppen ”i ett vackert stycke”. ”Föreställ er att ni rider en häst – DÄR är rörelsen.” Så mycket tankar det väcker!

Själv tränar jag också av en anledning som faller under ämnet snusk, men under avdelningen bakterier (vilket när man tänker efter även sex ju kryllar av och då räknar jag inte det som kryper inne i de där hipsterskäggen) – nämligen att kunna gå på toa utan att ändalykten ska behöva vidröra dasset. Något som är högst aktuellt så här under bokmässans första dag där man stup i ett måste springa och tömma blåsan som tycks bli mindre och mindre ju äldre man blir.

Jag tränar helt enkelt upp lårmuskulaturen för att hukande kunna kasta vatten över själva klosetten – naturligtvis utan att spilla en enda droppe. För att slippa komma i kontakt med det som alltid används som måttstock när det talas om bakterier – den offentliga toaletten.

Ni känner till skräckrubrikerna: Din mobil är lika äcklig som en offentlig toalett. Att hålla i kundvagnen är som slicka på en offentlig toalett. Säkerhetskontrollens plasttråg är värre än en offentlig toalett.

En minuts jägarvila om dagen och jag slipper dela sittring med omkring åttiotusen mässbesökare.

Att rida (pålle eller påle) gör säkert också sitt till lårstyrkan.