Äntligen kan jag lyfta på något i duschen

Käre gode gud, gör så att jag får bröst, gör så att jag blir normal.

Gud som haver eller Fader vår var inte min grej som barn. Nej, mina böner handlade istället alltid om att passa in, att få bli som alla andra.

Som alla andra blev jag nog inte men något spännande har hänt. Jag fyller fyrtiosex i dag och har fått den allra bästa present jag kunde få.

Bättre än en biljett till en föreställning med Phoebe Waller Bridge. Bättre än en dejt med Tom Hiddleston. Bättre än ett knockout-piller som utlovar en veckas sömn och sedan kronisk pigghet.

Äntligen måste jag lyfta på något i duschen! Jag har fått hängbak.

Det är inte helt enkelt, måste jag medge. Tvålandet är inte det svåra, utan sköljandet, att manövrera duschslangen där bak. Vattnet sprutar åt alla håll, armarna räcker inte till.

Men brösten då, tänker ni, dem har du väl varit tvungen att lyfta? Det måste ju alla.

Men nej, ser ni, det har jag inte för jag fick aldrig några. Hur mycket jag än testade alla knep och hemligheter som tjejtidningarna bjöd på, massera åt höger eller vänster eller åt höger igen eller be till gud, käre gode gud gör så jag får bröst, gör så jag blir normal, så hände ingenting.

Jag provade verkligen allt. Jag försökte bli kär i någon kille för enligt mina tjejkompisar växte brösten om man verkligen älskade någon. Jag försökte älska mig själv, för samma tjejer sa att man måste inte bara älska sig själv för att kunna älskas av en kille, utan dessutom växer brösten då.

Det ledde ingen vart för jag fick aldrig några. Jag har aldrig kunnat göra penntricket.

Förmodligen var det mitt eget fel att jag aldrig lyckades bli den kvinna Simone de Beauvoir skrev att man skulle bli.

Men nu kan jag stoppa in lite allt möjligt under skinkorna, och det stannar kvar även om jag rör mig. En helt fantastisk känsla.

Jag ska börja simma och gå runt och flasha min kropp i omklädningsrummet och äntligen få känna mig som alla andra. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att bli normal.