Det är dags för filmen om Annika

Hon var en Annika som alltid kom i tid och missade inte en enda deadline.

Det var med en stor portion bitterhet jag brukade skoja om vad det skulle stå på min gravsten.

Pippi var en skräckfigur för mig som barn. Jag fick exakt samma adrenalinrush som av skräckfilmer när jag tittade i bilderböckerna där hon kavlar ut en pepparkaksdeg på det smutsiga golvet och som apan Herr Nilsson sedan kliver i. Eller när hon lägger sina äckliga, alldeles för stora herrskor mitt på matbordet – eller på huvudkudden! Eller när hon ska steka pannkakor och kastar upp tre ägg i luften varpå ett landar på hennes huvud så att slajmet rinner ner över både hår och ansikte.

För att inte tala om den fasansfullt grisiga badborsten som hon vispar smeten med (naturligtvis är alla äggskal kvar). Eller den där gamla ostbiten hon hittar på hatthyllan och som hon sätter i sig.

Jag lärde mig att det är enfaldigt att tro att ett gott arbete lönar sig, när det i själva verket är Pippi, som en timme för sent klafsar in i för stora skor fyllda med vatten från den skitiga ån i närheten, som kammar hem både jobben och de mest inflytelserika vännerna. De som sedan i sin tur fortsätter att ge henne och hennes gelikar jobb, eftersom en sådan som Pippi inte påminner dem om deras egna brister och som är rolig att hänga med.

Herregud, vem vill vara med den trista och duktiga Annika som bara vill kontrollera om man har tvättat öronen? Dessutom har ”duktig flicka” blivit en diagnos, ett sjukdomstillstånd.

Fast den här hösten har det hänt något i min sjunkande tidningsbransch, eller så har det med metoo att göra. Det är tydligt att allt färre har tid för sköna typer som aldrig levererar utan bara snackar skit. Att de hellre jobbar med folk som gör vad de ska utan tjafs. Den alkoholindränkta gränslösheten är helt enkelt inte eftertraktad längre.

Därför känns nyheten om Hollywoodfilmen om Pippi helt otidsenlig. Är det inte snarare dags för den stora filmen om Annika?