Dikt som bot mot akne

Den känns som en skeletthand över min finniga kind.

Det är sextonåriga Veronica som beskriver sommaren. Hon bor i Norrland som ligger i guds arsle och där norrskenet hänger som snor ovanför trädtopparna.

Hon lyssnar på Sisters of mercy och är kär i Ian Astbury i The Cult vars blåsvarta hår hon tänker skulle kittla henne som videkissar. För att inte tala om Åmsele-Juha som hon brevväxlar med. Honom älskar hon.

Hon är förbannad över att just hon skulle bli sabbad i fejset. Hon undrar om man blir ful för att man är ond, eller blir man ond för att man är ful? Hon drömmer om att ta en osthyvel och bara hyvla bort finnarna.

Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson är något så ovanligt som en bok om att ha finnar, att drabbas av en förbannelse.

Den kanadensiska innepoeten Guillaume Morissette kallar det i sin diktsamling Akne också för en förbannelse.

Alla vi som bär denna djävulsgen vet att ingenting funkar. Inga krämer. Inte antibiotikan man äter i många år. Eftersom det inte handlar om ”oren” hy så spelar det heller ingen roll med vad man tvättar sig.

Därför lyssnar jag lite extra noga på nyheten om att antalet unga som äter aknemedicinen Isotretinoin har fördubblats. Den där monstermedicinen som tidigare hette Roaccutan. Den som kan ge både foster- och leverskador och tung depression.

Något som däremot funkar är att hitta bundsförvanter. Guillaume Morissette skriver i Akne att han önskar att han hade försökt hitta fler personer som han hade kunnat anförtro sig åt.

Det är exakt det hans diktsamling gör. Anförtror sig. Han hjälper andra genom att skriva om det.

Bota akne med dikt? Är hon inte klok? Förmodligen är jag galen, men jag har ätit de där tabletterna och låtit ett barn äta dem. De känns på grund av mardrömsbiverkningarna lika mycket som en förbannelse som själva aknen.

En sak jag aldrig fattade under mina akneår var att folk faktiskt kan välja att inte bry sig om att en person har akne, skriver aknepoeten Guillaume Morissette.

Precis så.