En stressig te-ceremoni
Det är förbjudet att korsa linjerna!
Jag befinner mig i Zui-Ki-Tei – det löftesrika ljusets boning. Eftersom savannmänniskan i mig har krävt vedergällning bestämmer jag mig för att ta min stress på allvar.
Följaktligen deltar jag i en te-ceremoni. Och garanteras ett eget universum avskilt från vardagens stressade värld, som om tiden hejdats för en stund. Det utlovar det Japanska tehuset intill Etnografiska museet i Stockholm där jag får lära mig om de fyra grundbegreppen med anor från 1500-talets zenbuddhism: Wa – harmoni, Kei – respekt eller uppriktighet, Sei – renhet, Jaku – sinneslugn.
Precis vad min överlastade hjärna behöver.
Det är inte bara de där linjerna, som i själva verket är tatamimattornas skarvar, som får den kimonoklädda te-damen att höja rösten.
Sexton maskor! Knäet ska placeras bakom sexton maskor!
Jag vet inte hur mycket tiden hejdas när instruktionerna påminner om militäriska kommandon.
Ni måste vänta på teet! Det ska bli balans i munnen efter kakan!
En febril verksamhet sker bakom en skärm, det trånga utrymmet är inte helt olikt ett flygplan där flygvärdinnorna drar för skynket för att ostört kunna syssla med en massa garanterat osanitära saker.
En rotborste vispas runt i teet, en borste som legat i den här lilla fuktiga stugan sedan 1990 när den byggdes. Det finns förmodligen mer hygieniska utensilier.
Det enda jag tänker på är hur jag utan att hamna i onåd hos tegudarna ska undvika att äta kakan och slippa smaka på teet.
Höger hand! Den vackra sidan ut!
Den vackra sidan? tänker jag och upptäcker att jag håller muggen i min vänstra hand.
Sedan ska man tömma muggen i nästan tre och en halv klunk och sörpla i slutet för att visa vad gott det är, varefter torkar man koppen med fingrarna (!) och rengör den med ett hårt skrivpapper.
Det var det hela.
Kakan som jag smusslade ner i väskan ger jag till en fågel och springer till bussen. Te och kaka, hur kunde jag tro att det skulle kunna hejda tiden och bota stress?