Ikea vill stänga ute apokalypsen
Jag släpar mina värkande, ankliknande hallux valgus-fötter till Moderna Museet tillsammans med huvudstadens övriga 45-plussare som vill känna sig unika och få hjälp att tolka sin samtid.
Konstnären Robert Rauschenbergs verk Lermusan – en stor lerpöl – är det enda som tilltalar mig. Men trots att jag verkligen insuper verket och dess högt ploppande ljud så förstår jag inte vad konstnären vill säga utan åker istället till Ikea, och efter fem minuter hittar jag den. Sammanhang, 99 kronor.
En hylla där man placerar saker av betydelse: en barnteckning, en barkbit från en kvällspromenad i närheten, en sliten och läst bok från farmors stuga. Exklusiva reseminnen från fjärran länder lyser med sin frånvaro. Här lever man på riktigt. Man diskuterar, grälar, spiller. Man vill ha ett sammanhang.
Jag går runt bland rummen där möbler inte får ta upp dyrbar plats. Bostadskrisen gör att barnen snarare flyttar upp än ut. Vertikalt väggutrymme är viktigt. Färgerna går i svart, skogsgrönt och mörkblått.
När en av mina döttrar var liten övervann hon obehagskänslor på ett enastående sätt. Hon blundade. Och slapp ta in allt som var skrämmande.
Är det vad Ikea gör när de med hjälp av tunga, mörka gardiner stänger ute världen? Är det vad vi behöver göra för att stå ut när sötebrödsdagarna är över? SD är snart största parti, det kostar att ha pengar på banken, krigen avlöser varandra, vi ska till och med berövas den futtiga timmen morgonljus om sommartidsivrarna vinner sin kamp, något experterna påstår kommer leda till fler depressioner. Är det inte miljöförstöringen som tar oss, kommer vi alla att utplånas av AI-robotar.
Robert Rauschenberg själv menar att hans konstverk Lermusan varken har budskap eller rymmer några intressanta idéer, utan ställer en öppen fråga.
Då slår det mig. När vi blickar ut över den bruna, kokande sörjan så ser vi framtiden. Så som det inom kort kommer att se ut när vi drar ifrån våra svarta Ikea-gardiner.
Klart det är bäst att blunda och drömma fram sitt eget sammanhang.