Jag ville länge skänka min kropp till vetenskapen

Jag ville länge skänka min kropp till vetenskapen. I mig skulle man finna ämnesomsättningens gåta, tänkte jag och anmälde mig till donationsregistret.

Inga dieter biter på mig. I motsatt riktning. Om jag vräker i mig det man ska utesluta händer absolut ingenting. Under en graviditet gick jag endast upp fyra kilo trots att jag utöver hemmamaten drog i mig ett byggjobbarmeal och en stor milkshake – om dagen i åtta månader. Eftersom hon kom för tidigt. För att börja amma och jag omedelbart fick ett BMI som är konfidentiellt.

I barnvagnens nätkasse förvarade jag fyra rostbiffsfrallor. Jag kunde inte gå någonstans utan rostbiff.

Ni vill inte vara mig. Ni vill inte känna er som en varg som desperat stryker omkring efter råa köttstycken. Att ständigt gå omkring med en droppställning i form av rostbiffmackor och smågodis och kanellängder.

När det känns som om man sakta dör och försöker överleva genom att goffa på McDonalds.

När det känns som om man talar ett språk som ingen förstår.

Sedan fick jag (hoppsan!) en dag reda på att jag har en överaktiv sköldkörtel och kortisolsvikt varpå min slaskdiagnos IBS snabbt glömdes bort.

Nu ska jag gå ur registret eftersom min kropp inte duger att donera på grund av alla mediciner. Jag tappade även intresset när en av mina mer morbida vänner satte Mary Roachs bok Stiff (Kroppens sällsamma liv efter döden – likets kulturhistoria) i handen på mig och jag fick veta vad som kan hända med ens kropp när man gått ur tiden.

Till exempel kan blivande plastikkirurger öva sig på era dekapiterade huvuden medan resten av kroppen utsätts för olika krock- och vapentester. Den svenska ekologiska begravningstekniken låter dock ljuvlig.

Till den det berör: jag vill frystorkas, pulvriseras och att min organiska kompost strös över Sollentuna centrum. Eftersom jag alltid var så utmattad och behövde ha så mycket kött till hands orkade jag aldrig åka längre bort.

Mitt liv kan sammanfattas med: Hon åt så himla mycket kött och det var inte så kul.