Liv Strömquist borde skriva manus till Josephine Bornebuschs ”Älska mig”

Nu ska jag inte göra en Andres Lokko, som dissade Jack Hildéns diktsamling ”Laddet” för att han inte lyckas skildra missbruket lika bra som Malcolm Lowrys klassiska alkisepos ”Under vulkanen”, eller för den delen såga Andres Lokko för att njä, han är ju ingen Joan Didion direkt. Ni hajar. Man måste jämföra med någon i samma liga.

Därför ska jag nu inte vara kritisk mot tv-serien ”Älska mig” för att den inte är lika bra som ”Barry” eller till exempel ”Fleabag”, som båda fick typ tusen Emmys var. Och det där att en kille för att verka längre valde en Tinderprofilbild på sig själv och en ponny ÄR kul. Och Shebly Niavarani är ju alltid bra, och extra rolig som en kille som får ligga trots att han ser ut som en clown.

Jag bestämmer mig för att hylla Josephine Bornebuschs ”Älska mig”, och ta upp det faktum att det är asgrymt att någon (dessutom en kvinna man beundrar) äntligen får göra allt själv: skapa idén, skriva manus, regissera och spela huvudrollen. Utan att en massa tyckande människor i ”teamet” ska säga sitt, vilket oftast bara urvattnar hela produktionen på grund av motsägelsefulla och ängsliga strykningskrav.

Det där som den brittiska dramaturgen John Yorke skriver i ”Den odödliga sagan”, om alla manus han jobbat med som effektivt förstörts av producenter som inte förstår konstnärligt arbete och som inte tror att tittarna är förmögna att förstå undertexter.

Yes, där har jag min vinkel tänker jag när jag börjar bingekolla ”Älska mig” och med sorg förvånas över substanslösheten i främst dialogen. Och det värsta är att man inte kan skylla på att ”någon annan” strukit, utan det är så här Josephine Bornebusch velat ha det. Snarare borde väl någon skriva dit något?

Denna någon borde vara Liv Strömquist som är aktuell med en bok på samma tema – vad kärlek är i dag – men som har all den humor, skärpa och intelligens som ”Älska mig” saknar. Liv Strömquist borde omedelbart anlitas för att skriva manus till nästa säsong.