”Goebbels är mig andlig föda. Jag smälter honom som om det vore den härligaste kaviar.”

Den som håller i pennan är Thomas von Kantzow. Han är arton år gammal. Det är den sextonde november 1930. Dagboken är grön.

Den där dagboken skulle man allt ha. Den är vad jag kallar för intressant andra världskriget-memorabilia. Till skillnad från diktatorns älskarinna Eva Brauns ljusrosa silkesunderbyxor som nyligen auktionerades ut för hela 44 000 kronor i England. Trosorna pryds av Brauns monogram, två broderade B som bildar en fjäril.

Vid samma tillfälle såldes ett matchande nattlinne för 32 000 kronor samt ett guldarmband som tillhört Carin Göring och vars svastikaprydda berlock innehåller en bild på führern.

I andra världskrigets persongalleri av dårar är Thomas von Kantzow den allra mest tragiska figuren. Hans mamma var Carin Göring, den svenska officersdottern som lämnade make och sin lille son för att bli ihop med morfinisten Hermann.

Tristan och Isolde som de kallade sig för att de, enligt Carin, hade svalt kärleksdrycken och var hjälplösa under dess effekt.

Det lika förfärliga som fascinerande med Thomas, eller Goss-goss som hans mamma i sina otaliga brev hem kallade honom, är att han trots att han som barn blev övergiven av Carin Göring aldrig slutade stå bakom sin styvfar Hermann.

På sin myndighetsdag den första mars 1933, två år efter att Carin Göring dött, skriver Thomas von Kantzow i dagboken: ”Fick av Hermann ett hakkors av safirer. Sjutton stycken.”

Efter krigsslutet författade han ett åtta sidor långt brev till sin styvfar Hermanns försvar inför Nürnbergrättegången. Men brevet nådde aldrig domstolen. Han fick heller inte vittna.

Kommer det att finnas en marknad för vår tids politikers och kändisars intima prylar? Hanif Balis skäggsax? En dreadlock av Amanda Lind? Charlotte Perrellis läpp-penna?

Vad tror ni att Louise Erixons sloggi kan tänkas betinga för värde i framtiden? Med en mensfläck blir det kanske till och med menskonst.

Jag fejkar som många andra. Med läpp-penna. Jag förstorar läpparna varje dag innan jag går hemifrån när jag mejkar mig.

Jag har hittat porrmunnens urkälla. Veckorevyn hösten 1999.

Orden är Charlotte Perrellis. Det är till att vara långsint alltså. Sångerskan berättar för tidningen att hon blir otroligt förolämpad när någon tror att hon ”gjort” något. Det vill säga skönhetsopererat sig.

Jag kunde ha skrivit om vilken som helst av alla tjejer som på nittiotalet tävlade och fortfarande tävlar om att springa patriarkatets ärenden, som en strategi för bekräftelse, makt och popularitet.

Nu tänker jag åka snålskjuts på historieprofessor Yvonne Hirdmans ord. Hirdman skriver i sin senaste bok Behandlingen att problemet med modellerna för kvinnors utlevande sexualitet är att de är ”made in patriarkatet och kopplade till gamla hormodeller (ni vet: svarta strumpor, snörkorsetter och höga klackar) – och tro inte annat än att de utövar en autoerotisk lockelse också för unga kvinnor själva”.

Och porrmun vill jag tillägga.

Jag har aldrig skrivit att Perrelli är ful, aldrig skrivit att hon har en frånstötande mun. Det handlar inte ens om hennes mun, utan något större. Nämligen politik. Feminism.

För varje porrmun offras en ung tjej. För varje porrmun tar jämställdheten ett kliv bakåt.

Jag tycker inte att alla måste föregå med gott exempel och jag tycker att man ska sparka uppåt, vilket jag gjorde när jag valde att använda Perrellis läppar som ett exempel i en ganska extrem tid då ingen kallade sig feminist och att vika ut sig var ett sätt att göra karriär.

Däremot tycker jag lite synd om Perrelli. Trots framgångarna som gjort att hon kunnat köpa ett lyxhus i Marbella för femtio miljoner (källa: Hänt) och en villa i Djursholm kan hon inte sluta tänka på sina läppar som är så smala att hon måste måla utanför med penna för att de ska bli porriga.

Om jag tycker att kvinnor ska hålla ihop, vara solidariska, bara för att vi är kvinnor? Nej.

Om jag tänker be om ursäkt. Nej. Det skulle bara bli en läpparnas bekännelse.

Jag har en keynesiansk arbetsmetod.

Aha! Vad skådar mitt öga månne, om inte en själsfrände? Det är Lena Andersson som berättar för Svenska Dagbladet om hur man som författare överlever i ett skrå där alla sitter och trängs i ett sjunkande skepp.

När den brittiske löparen Mo Farah åkte till Kenya för att lära av de snabba kenyanerna förvånades han över att de gick och la sig redan halv åtta, varje kväll. Det enda de gjorde var att träna, äta och sova. De unnade sig aldrig skräpmat utan levde endast på den omtalade ugalin, något grötliknande som de åt till kött. De levde som munkar, avvek aldrig från schemat. Inte en enda gång. Någonsin.

Men Lena Anderssons keynesianska förfaringssätt visar sig inte alls handla om vatten och majsmjöl. Eller disciplin och fokus. Det hon sysslar med handlar inte om självkontroll utan hushållning. Hon gnetar och sparar i ladorna till magrare tider.

Falskt hopp denna gång också alltså, tänker jag besviket och konstaterar att jag inte hittade min split apart den här gången heller. Och låter mig göras till åtlöje på en bokfestival i Kristianstad där moderatorkvinnan, kvällen till ära klädd i prickig klänning, säger: ”Du är så produktiiiiv, jag försökte räkna dina böcker men var tvungen att sluta vid tjugo.” Sedan blickar hon uppnosigt ut över publikhavet. Ni vet en sådan där blick som förpliktigar. Av artighet gentemot den lite busiga kvinnan känner de att de måste fnissa.

Men publiken består av kloka kulturdamer. Som lika väl som jag vet att om man skrivit professionellt i tjugoåtta år kanske det vore skojigare om situationen hade varit den motsatta. Jag ser här att du har skrivit en enda bok.

Eller tänk om jag vore en elitidrottare. Jag försökte räkna antal mil du sprungit men slutade vid femhundra. Det skulle ingen skratta åt.

Ingen skulle ens våga ställa den frågan inför publik. Av rädsla för att verka som en orutinerad moderator. En nybörjare.

Sedan slår det mig. Kvinnan i den prickiga klänningen menade förmodligen inget illa. Hon kanske bara inte kan räkna?