Produktiv som en kenyan
Jag har en keynesiansk arbetsmetod.
Aha! Vad skådar mitt öga månne, om inte en själsfrände? Det är Lena Andersson som berättar för Svenska Dagbladet om hur man som författare överlever i ett skrå där alla sitter och trängs i ett sjunkande skepp.
När den brittiske löparen Mo Farah åkte till Kenya för att lära av de snabba kenyanerna förvånades han över att de gick och la sig redan halv åtta, varje kväll. Det enda de gjorde var att träna, äta och sova. De unnade sig aldrig skräpmat utan levde endast på den omtalade ugalin, något grötliknande som de åt till kött. De levde som munkar, avvek aldrig från schemat. Inte en enda gång. Någonsin.
Men Lena Anderssons keynesianska förfaringssätt visar sig inte alls handla om vatten och majsmjöl. Eller disciplin och fokus. Det hon sysslar med handlar inte om självkontroll utan hushållning. Hon gnetar och sparar i ladorna till magrare tider.
Falskt hopp denna gång också alltså, tänker jag besviket och konstaterar att jag inte hittade min split apart den här gången heller. Och låter mig göras till åtlöje på en bokfestival i Kristianstad där moderatorkvinnan, kvällen till ära klädd i prickig klänning, säger: ”Du är så produktiiiiv, jag försökte räkna dina böcker men var tvungen att sluta vid tjugo.” Sedan blickar hon uppnosigt ut över publikhavet. Ni vet en sådan där blick som förpliktigar. Av artighet gentemot den lite busiga kvinnan känner de att de måste fnissa.
Men publiken består av kloka kulturdamer. Som lika väl som jag vet att om man skrivit professionellt i tjugoåtta år kanske det vore skojigare om situationen hade varit den motsatta. Jag ser här att du har skrivit en enda bok.
Eller tänk om jag vore en elitidrottare. Jag försökte räkna antal mil du sprungit men slutade vid femhundra. Det skulle ingen skratta åt.
Ingen skulle ens våga ställa den frågan inför publik. Av rädsla för att verka som en orutinerad moderator. En nybörjare.
Sedan slår det mig. Kvinnan i den prickiga klänningen menade förmodligen inget illa. Hon kanske bara inte kan räkna?