Det är min konkurs, Blondinbella

Det är min vagina. Det där fenomenala uppvisandet i systerskap i teveserien Sex education får mig att tänka på Blondinbella.

Hur då? undrar du.

Häng med! säger jag.

Utan att spoila för mycket av Sex education så gäller denna krönika det avsnitt där en fittpick kommer på villovägar. När ägaren till vaginan riskerar att avslöjas reser sig hennes bästa vän under morgonsamlingen i aulan och säger: Det är min vagina. Varpå fler sedan följer hennes exempel. En efter en reser de – tjejer som killar – sig och säger: Det är min vagina.

När tjejerna tar varandras händer får jag rysningar. Och kommer som sagt att tänka på Blondinbella.

Isabella Löwengrip har det tufft just nu. Det gör ont när drömmar krossas, skriver hon på sin blogg. Hennes drömmar, som hon varit väldigt öppen med, är bland annat att hamna på omslaget på Forbes, bli världens mäktigaste affärskvinna och bloggvärldens Zlatan.

Istället blev hon tvungen att sälja sin trettiomiljonersvilla på Lidingö, ställa in USA-lanseringen och säga upp nästan hela personalstyrkan.

Jag gick nyligen bland lyxkåkarna på Lidingö när jag besökte Millesgården. Husen var mycket mer imponerande än konsten. Men hela jag fylldes av obehag och en känsla av att inte passa in.

Jag skulle aldrig känna mig hemma eller få ro i en lyxvilla på Lidingö. Jag skulle känna mig som ett ufo.

Jag tror inte att man ska vara öppen med sina storslagna drömmar. Det är som att be om att förlora allt. Som att ens bolag kraschar och man tvingas sälja rubbet för att täcka de hål som någon annan helt olämplig människa orsakat (vilket jag är övertygad om är skälet här).

Jag tror att man ska drömma lagom, ha lagom stora mål. Som att ha en någorlunda okej lön och en acceptabel hälsa. Att de man tycker om mår bra.

En liten lägenhet i Sollentuna centrum räcker långt. Kanske är det till och med livets mening.

Nästa gång är det du som drabbas. Därför tar vi nu alla Isabella Löwengrips hand, reser oss och säger: Det är min konkurs.