Lär dig säga ”stopp” på Novemberkåsan

”Det gäller att vara disciplinerad, hård och principfast”, säger enduromästaren Anders Eriksson i boken Skjortan rätt ut och berättar om lopp som endast bestått av stenrösen, mossar, dynghål, krondiken, snorhala rötter, branta backar och kladdig lervälling. Där han tvingats ta i så han fick blodsmak.

Terrängen var ofta så otillgänglig att arrangörerna måste placera ut helikoptrar på strategiska platser, men som han säger: ”Livet gick, enkelt beskrivet, ut på att ständigt försöka att föra fram motorcykeln ännu snabbare under alla typer av förhållanden.” Att i beckmörker bara bege sig ut och nöta, i många timmar, där underlaget ofta var en bottenlös sugande svart gyttja och inte sällan behövde han paddla fram med motorcykeln. I 32 mil.

Anders Erikssons bästa tips till att inte ge upp eller duka under av de negativa tankarna är att säga ”stopp” högt för sig själv.

Det där måste jag uppleva innan jag dör, tänkte jag och stack till Uddevalla för att gå på Novemberkåsan.

Enligt tripadvisor finns det bara pizzerior i Uddevalla. Och en Kerstin på torget. Som tur var hade jag matsäck, för jag kunde bara tänka på Peter Wahlbecks standup om Pizzeria pingvin där någon fått en pingvin i nätet och en fiskarkompis till pizzaägaren säger Vad ska vi göra med den, det är mycket kött. Vi flår den och lägger den på kebaben.

Medtag egen toa-rulle (med bindestreck) var det enda matnyttiga som stod på kåsans sajt. Så det gjorde jag och begav mig, som något slags Hunter S. Thompson möter Åsa-Nisse, mitt i natten rätt ut i skogen där 50 000 motorintresserade aspackade män hade samlats. Som en rockfestival fast i november. Kåsaradion spelade Kenneth & the Knutters Som en riktig man på repeat.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Rädd för att krossas av en motorcykel. Rädd för det totala mörkret.

I morgon är det Novemberkåsan i Eskilstuna. Åk dit och lär dig att säga ”stopp” när dina tankar hakar upp sig i besvärliga hjulspår.

Glöm inte stövlar, reflexväst och pannlampa.