När jag blev sedd av Märtha Louise

Jag som inte är så mycket för kungligheter blev nyligen helt golvad av den norska prinsessan Märtha Louise. Vi skulle vara med i olika TV4-program och satt och väntade backstage varpå jag självklart gick fram för att hälsa och be om en bild. En klockren insta-bild, tänkte jag och kände mig inte lite dum för att jag var så falsk.

Prinsessan sa trevligt att det gick jättebra att fotas, men tyvärr var det för mörkt och hon skulle in i sändning.

”Vi tar den efteråt”, sa hon och jag förstod att där rök min chans att insta-skryta med en prinsessa.

Men så kom hon fram efter teveintervjun och frågade om vi skulle ta bilden. Och efter ytterligare en stund, innan hon skulle gå kom hon för att säga att det var trevligt att träffas.

Hon gick bara fram till mig, ingen annan i rummet. Det fanns absolut ingen anledning för henne att göra det. Dessutom hade jag ju varit så fräck och bett om en instagrambild.

Kanske kände hon som högsensitiv att jag är likadan? Att jag också känner av och blir extremt påverkad av andras sinnesstämning. Befinner jag mig i ett rum fullt med berusade människor blir jag också det, utan att dricka en droppe. Tjuriga och missnöjda personer sänder ut sådan jobbig energi att hela min dag sabbas. Sura emojis blir till och med en för stor belastning.

I sin bok om högkänsliga barn – Sensitiva barn – kallar Märtha Louise dem för framtidsmänniskorna. Att ständigt förnimma förändringar och detaljer är en superkraft. Vi måste se de barnen som våra läromästare.

Jag tycker att Märtha Louise gör en fantastisk gärning när hon på ett mycket personligt sätt berättar om sina svårigheter. Hon förklarar, hon lyfter frågan, hon hjälper många som känner likadant, som i hela sina liv upplevt sig vara fel utan att förstå varför.

Tänk om vår kronprinsessa Victoria gjorde det med sina ätstörningar? Särskilt nu när fasaderna inom uthållighetssporterna rämnar och vikthetsen kommer ut. Där skulle Victoria kunna göra en enorm insats.