En kniv i skallen garanterar akutvård

”Du kan ju gå, vad gör du här?”

Alla som den senaste tiden uppsökt en akutmottagning har mötts av den kommentaren och tvingats åka hem med en känsla av förödmjukelse.

Varför var jag så himla dum som trodde att vi skulle få någon hjälp, tänker man och tar en till Alvedon.

Sedan gaskar man upp sig och tänker men varför sa de då på Vårdguiden att vi skulle åka in, när det i detta fall uppenbart var helt fel att söka vård?

Som när dottern under en livlig lek med katten blev illa biten i fingret och Vårdguiden efter att ha hört sig för om sårets djup och placering sa att vi absolut skulle åka in. Och kombinationen sitt eget barn och ett råd från Vårdguiden om att åka till akuten är svår att trotsa. Man lyder liksom. Djupa kattbett i en fingerled ska man tydligen ta på allvar.

På akuten var det andra bullar, de (hån)skrattade bara åt oss och vi fick åka hem.

Eller som min kollega som fick smärtor som han misstänkte för blindtarmen. Vårdguiden ställde en rad kontrollfrågor och sa att han skulle åka in. Vilket han så klart gjorde, för att mötas av en rungande utskällning.

”Men ser du inte hur det ser ut här?” skrek akutpersonalen.

Och eftersom min kollega är en jävel på att argumentera så accepterade han inte den behandlingen utan sa: ”Ja, men det är inte mitt fel. Dessutom är det inte okej att ni skäller på mig efter att Vårdguiden rått mig att åka in! Vårdguiden kan inte säga en sak och sedan möts man av en veritabel utskällning på akuten. Det är ni som måste skärpa er och synka ihop er, inte vi.”

Min kompis vars dotter inte fick röntga armen efter en cykelvurpa, trots att barnet inte kunde röra armen och trots att de var på en närakut, menar att det är ingen idé att söka läkarvård om blodet inte sprutar eller om man inte kommer in dekapiterad eller med en lös kroppsdel i handen.

”Eller har en kniv i skallen”, säger jag.

”Exakt!” säger hon.

Så nu har jag köpt en sådan där Buttericks-kniv man sätter på huvudet. I händelse av att jag behöver läkarvård.