En kväll om döden på Dramatens Lilla scen
I foajén till Dramatens Lilla scen, där två personer diskuterar El Perro del Mars föreställning:
”Va, handlade den om döden, det fattade inte jag. Jag trodde att hon befann sig i framtiden, typ i en av de där snygga scifi-romanerna Modernista ger ut. Som Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén. Där en forskare har upptäckt att sorg kan omvandlas till energi. Sorgen är en sorts naturtillgång …”
”Men så kommer bieffekterna, punkt punkt punkt.”
”Ja, exakt! Jag tänkte att sångerskan i El Perro del Mar var bokens Sonja, motståndskvinnan, som vill behålla sina känslor och att det var därför alla låtar handlade om ’snälla stanna kvar’ och ’låt mig få uppleva det bara en enda gång till’. Jag tänkte hela tiden att låt det vara så, för jag ville liksom inte att hon skulle sjunga om kärleken till en man. Det känns för futtigt. Vem vill att ens Kate Bushiga idoler ska ligga på golvet och böna och be efter en man?”
”Men det står i programmet att det handlar om de dödas närvaro, att sångerskan Sarah Assbring vill utforska sorgens mörker. Vad gömmer sig i mörkret? Och vad gör ljuset med mörkret?”
”Vad ljuset gör med mörkret? Gud vad snyggt! Men då var hon ju död! Och allt stay och snälla bara en gång till handlade om att hon ville träffa dem hon älskar igen och inte nödvändigtvis en man. Men då blir inte den där droppställningen vid tronen lika bra.”
”Det var ju en ascool tron med tre plaststolar staplade på varandra.”
”Jo, men jag trodde att droppet innehöll något slags motstånd, hennes livselixir, i hennes framtidsvärld. Men om föreställningen handlar om döden så ska droppet symbolisera sjukdom och död, eller? Är det inte lite övertydligt?”
”Borde du inte läsa på lite innan du går på en föreställning? Istället för att fantisera?”
”Men måste man det? Försvinner inte en del av tjusningen då? Och om hela charmen med El Perro del Mar är den stora pretentionen, att man aldrig vet vad som kommer härnäst, kan inte jag som publik då också få vara lika fri i tanken?”