Jag vill ha någon att sy en tygtomte till

Jag är hos mitt vuxna barn med grönorange ögon i en annan stad och det enda jag kan tänka på är Maria Svelands tygtomte. På hur gärna jag skulle vilja ha någon att sy en tygtomte till. Eller att någon kom hem från förskolan med en tygtomte till mig. En liten lucia med de kladdiga små händerna i ett hårt grepp om en fuktig tygtomte.

Jag håller av princip med om det Maria Sveland skriver. Dråpligt är det också.

När Maria Svelands huvudperson Sara skällt ut förskolepersonalen för att de kräver att alla barn ska ta med sig en hemsydd tygtomte säger den lille sonen: ”Varför kan du inte sy en tygtomte! Alla andra kan det!”

Jag tänker på allt jag hade velat säga till den där förskolepedagogen som uppriktigt förvånat undrar hur Sara klarar sig utan symaskin. ”Men hur lägger du då upp barnens byxor?” frågar hon.

Jag tänker på alla tygtomtar jag fått och sparat.

Jag tänker på alla tygtomtar jag har gjort. Trots att jag av princip tycker att det är fel.

Jag tänker på saker med affektionsvärde, jag tänker på saxen jag köpte när mitt vuxna barn var nyfödd, för att klippa hennes sylvassa naglar med, och som jag fortfarande har kvar.

Jag tänker på teckningen hon ritade och skrev när hon var fem år: mamma du er sötast i hela värlen.

Jag tänker på att jag hoppas att hon vågar göra det hon verkligen vill och tror på, att följa sitt hjärta och sin övertygelse och att det förmodligen aldrig kommer att vara en tygtomte.

Hennes grönorange ögon får mig att tänka på dubbla regnbågar, på sprakande vedträn, på vajande kaveldun, en bok av Joan Didion där man stryker under alla vackra meningar, på skogens fågelorkester, på den rosa lilla blomman linnéa, silverdiset över en ödslig skärgårdsvik i oktober.

Jag vet att jag av princip borde tycka att det är fel att sy tygtomten men det enda jag kan tänka på är hur mycket jag skulle vilja sy en tygtomte till mitt barn och på hur mycket jag saknar det där lilla vetgiriga barnet med grönorange ögon.