Efter att ha kollat på skådisen Erik ”som vi tar när Jonas Karlsson är för dyr” Johanssons föräldraprogram på SVT tycker jag synd om de som får barn nu för tiden.

Det är klart att föräldrarna blir utbrända om de utöver sina stressiga jobb hela tiden måste tänka på hur de tilltalar sina barn.

Fy den som säger ”vad fint du ritar”. ”Vad kul att du använder orange”, ska man säga. För att de små senare i livet inte ska bli olyckliga bekräftelsejunkies.

När livet är som jävligast, i hallen på väg till dagis efter månader av sömnlöshet, och då barnet både vägrar klä på sig och gå till förskolan, så ska man inte bara komma ihåg att berömma ansträngningen och inte medfödd begåvning, utan dessutom formulera sig rätt.

”Vad hemskt att aldrig få höra att man är bra, utan att man bara ansträngt sig”, sammanfattar Erik Johansson programmet. Hur känns det att hela tiden få höra ”vad roligt ATT du ritade” och aldrig att man är bra?

Men de som inte är så bra på att anstränga sig då, undrar jag. Vad säger man till dem? De som sällan gör sitt bästa? Eller som aldrig utmanar sin rädsla?

På min tid skulle man ”ta barnen i bruk” på ett Anna Wahlgrenskt sätt. Barnen skulle efter sin förmåga bidra och på så sätt känna att de var oumbärliga. Ge barnen en slev att ”laga mat” med. Eller en blöt trasa att ”städa” med.

”Så BRA att du hjälper till, vad skulle jag göra utan dig?” var rätt ordval.

Mina föräldraförebilder är en kombination av Anna Wahlgren och pappan i André Acimans bok Call me by your name.

Läs boken eller se filmen och lär av pappans ord till sin son: ”Om det gör ont, ta hand om smärtan, och om det finns en eld, släck den inte, var inte oförsiktig med den. (–) Hur du lever ditt liv är din ensak. Men kom ihåg att våra hjärtan och kroppar är något som vi bara får en gång. (–) Jag skulle ha varit en hemsk pappa om du en dag vill tala med mig och känner att dörren är stängd eller inte tillräckligt öppen.”

”Det låter som om din bröstkorg går sönder när du sjunger så där vackert”, säger Fredrik Strage till Kites sångare Nicklas Stenemo i podden Hemma hos Strage.

Kite är ett syntpopband som nyligen sålde ut Operan, inte bara en utan två gånger. Alla ville gå. Hemsidan kraschade. Det blev höstens snackis.

Jag väntar förgäves på att Fredrik Strage ska fråga om deras mammor blev stolta över den Kungliga Operan, om det här blev beviset på att deras söner nog inte var så himla konstiga. Däremot berättar sångaren Nicklas Stenemo att hans mamma ringer varje onsdag och att hon sytt kuddfodral av hans gamla hårdrockströjor.

Det låter ju onekligen som något hon gjorde långt innan konserterna på Operan. Keyboardisten Christian Berg säger att hans pappa målar i hans gamla bandtröjor.

Föräldrarna verkar stolta.

Sångerskan Tracey Thorns pappa sa innan han dog att det var som om hon – trots att hon är en medelålders och sedan trettio år gift medelklasskvinna med tre barn och bor i ett välbärgat område i norra London – kom från en annan planet.

”Oh, Tracey. She’s from another planet.”

Tracey Thorn tror att föräldrarna eventuellt var lite stolta över hennes musikaliska framgångar, men att det bara berodde på att bandet Everything but the girl blev så stora. Spelningarna på Royal Albert Hall tyckte de om, för att det var konkreta statusbevis. Dessutom gillade de att frottera sig med kändisarna och prålet backstage efter konserterna.

Detta var något att skryta om inför grannarna och släkten, till skillnad från när deras ufo-dotter spelade i band som ingen hade hört talats om. Det enda som räknades och betydde något var succé.

Tracey Thorns bok Another planet – a teenager in surbubia får mig att tänka på Roald Dahls Matilda. Då hennes lärare säger att hon är född i en familj som inte uppskattar henne och att allt kommer att bli väldigt annorlunda en dag.

Vi måste bli bättre på att visa våra barn att konstigt är en tillgång. Vi kan börja med att sy kuddfodral av deras ”hårdrockströjor”.