Jag vet varför Sylvia Plath dog

Efter första världskriget började Storbritannien använda något som kallades ”stadsgas”, en fullständigt livsfarlig cocktail av väte, metan, koldioxid, kväve och luktfri och dödlig kolmonoxid.

”Det sista innebar att i princip alla britter hade ett enkelt sätt att begå självmord hemma”, skriver Malcolm ”10 000-timmarsregeln” Gladwell i sin nya bok Att prata med främlingar.

1962 begick 5588 människor i England och Wales självmord. 44,2 procent valde Sylvia Plaths metod, kolmonoxidförgiftning.

När gasen 1977 var utbytt mot naturgas var det enda som hände om man försökte stoppa huvudet i ugnen att man fick en trist huvudvärk och blev lite stel i nacken. Antalet suicid medelst gas sjönk till noll.

Nå, undrar Gladwell, när metoden försvann, valde då människorna ett annat sätt för att ta sig av daga? Eller tog de helt enkelt inte livet av sig?

Gladwell undersöker om det går att minska antalet suicid genom att bara göra det svårare.

Sedan Golden Gate-bron öppnade 1937 har fler än femtonhundra personer hoppat till sin död där. Ingen annan plats har under samma tidsperiod en så hög suicidfrekvens.

En undersökning visar att av 515 personer som tänkt hoppa men hindrats så tog endast tjugofem livet av sig på annat sätt.

Vad vill Gladwell säga med sin gedigna statistik? Jo, att suicid är kopplat till platsen, eller för all del gasen. En stor majoritet har alltså för avsikt att dö just där och då.

Det vill säga, om Storbritannien inte haft den farliga stadsgasen just när Sylvia Plath ville dö kanske hon hade levt i dag. Tanken svindlar.

Jag har dock en egen teori.

Plath dog på grund av kylan och fukten. Plath var amerikanen som kom till ett av olja och gas nedsmetat England. Hur mycket hon än gnodde fick hon inte bort fettet. Hon hatade det. Hur varmt hon än klädde sig frös hon. Dessutom råkade hon hamna i århundradets kallaste vinter. I ett land som på allvar tycker att det är en bra idé att sätta rören utanpå fasaderna.

Hade Plath stannat i USA hade hon levt i dag.