Mauro Scoccos nya vuxenbebis

”Nelly tror att världen inte finns om hon blundar tillräckligt hårt.”

Jag hatälskade Mauro Scoccos låt om Nelly när den kom i början av nittiotalet. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på Nelly. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte bli som hon.

Alla killar älskade Nelly. Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Lite Melissa Horn, som har en massa relationer som är superkomplicerade. Som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.

Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore en bebis.

Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.

Jag tror inte att vi, när vi dör, kommer sitta på ett moln så där som änglarna gör och visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen.

Som Nelly.

Däremot var jag likt Nelly väldigt blyg som ung, men jag log inte nervöst mot folk som jag inte kände. Så där som Nelly. Jag tittade nog bara bort.

Jag trodde att världen fanns hur hårt jag än blundade. Jag var väldigt bra på att ta hand om mig själv. För att inte tala om andra. Jag har aldrig ägt en hatt.

Nu har Mauro skrivit om Nelly igen, tjugoåtta år senare. Är du lycklig, frågar han Nelly, i låten med samma namn.

Det verkar inte ha gått så bra för Nelly. Det var mycket tråkigt att höra.

Hon har tydligen missat en massa chanser, som aldrig kommer tillbaka. Mauro undrar om hon bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.

Jag är övertygad om att det hade gått bättre om hon hade slutat att tänka så mycket. Och istället bara göra. Och aldrig låtit sig tas om hand av alla Mauros där ute, de som trollbands av henne. Om hon slutat vara den där vuxenbebisen och förstått att lycka inte finns.