När min fyraåring försvann i Paris

Jag skulle bara knäppa loss hennes storasyster från en karusellhäst. Det var ett gammaldags bälte av torrt skinn med en lite trilskande hake.

När jag sedan skulle hjälpa henne så satt hon inte kvar.

Poff!

Så fort går det när ett litet barn försvinner i en park i Paris. Trots att man står alldeles intill och känner hennes närvaro.

Hon var bara fyra år och vi var så korkade att vi trodde att det skulle vara givande att åka till Paris med så små barn.

Varje dag gick vi till den stora Luxenburgparken.

Under den kvart dottern var borta hann jag tänka på den jämngamla brittiska Madeleine McCann som nyligen hade försvunnit från ett hotell i Portugal och på att vi skulle behöva att åka hem utan henne.

Enligt en ny teori tror man att Madeleine kan ha gått iväg självmant.

När min dotter till sist plötsligt kom tillbaka berättade hon att hon ”bara skulle bara gå och gunga” på lekplatsen som låg omkring hundra meter därifrån. Hon hade smitit in utan inträde. Under den bråkdelen av sekund då jag vände bort blicken.

Sedan satte vi oss på en parkbänk och jag började läsa högt ur en Kittybok för barnen.

Det jag lärde mig var: Ingen förstod engelska i Paris. Alla stirrade som om jag var från vettet. Ingen hjälpte till att leta.

Chocken höll i sig länge. Jag försökte kanalisera ångesten genom att få entreprenörer intresserade av att ta fram en GPS-klocka för barn.

Nej usch, tänk på barnets integritet.

I dag är GPS-trackern på barn mer eller mindre standard, i alla fall för dem som är så dumma att de tar med ungarna till en storstad.

Poliserna som nu vill införa en kurs för privatpersoner som vill hjälpa Missing people att delta i sökandet efter försvunna människor har säkert rätt i allt om DNA-bevis och hur man pratar med en svårt chockad människa.

Men jag vet bara att när man står där och ens barn är borta – i fucking Paris – så skiter man i om bevis förstörs. Man vill bara ha hjälp. Av vem som helst.

Jag har inte läst Kitty sedan dess.