Platsen där Sylvia Plath var lycklig

”We already have a gravestone. We don’t need another.”

Så skriver Frieda Hughes, dotter till poeten Sylvia Plath som på ett tämligen brutalt sätt tog livet av sig i februari 1963, i förordet till Plaths postumt publicerade diktsamling Ariel. Den upplaga där dikterna ligger i den ordning så som Plath lämnade dem på sitt skrivbord innan hon gjorde det hon är allra mest känd för. Ställde fram mjölk och smörgåsar till sina två små blöjbarn innan hon tätade dörrarna med handdukar och slutligen satte på gasen och la huvudet i ugnen.

När Plath skulle hedras med en så kallad ”blue plaque”, en minnesplatta som English Heritage sätter upp där särskilt prominenta och viktiga personer bott, var tanken att den skulle sättas upp på Fitzroy Road, den lägenhet där Plath dog.

När dottern Frieda fick frågan om hon ville avtäcka skylten rättade hon till missförståndet att det skulle vara där hon skrev Ariel som sedermera skulle bli den första bok som postumt kom att belönas med Pulitzerpriset, varpå den närliggande byggnaden på Chalcot Square istället blev den plats där skylten skruvades upp.

Som alltid när det handlar om Plath väckte det känslor, starka sådana.

Den rätta platsen är Fitzroy Road! skanderade de arga.

Varför, frågade Frieda.

För att det var där hon skrev sina bästa dikter.

När de fick veta att så inte var fallet, sa de: För att det var där hon var en ensamstående mamma.

Jag visste inte att det premierades med blå skyltar, fortsatte Frieda.

Okej, men det var där hon dog! sa rösterna.

Och det var då Frieda drämde i det där med gravstenen och förklarade att hon till skillnad från dödsdyrkarna ville hylla sin mammas LIV och därför sitter nu den blå skylten på den plats där Plath var både lycklig och olycklig, levde i ett passionerat äktenskap, födde barn och skrev några av sina allra bästa dikter.

”This is the after-hell: I see the light”, skriver Plath i Poem for a Birthday i diktsamlingen The Colossus som hon skrev just där.