Så här hamnar du i tidningen

Jag drev egen pr-byrå i tio år. Det största misstaget folk som vill nå ut gör är att de tror att det finns någon quick fix. Att de inte är beredda att lägga ner den tid som krävs för att få en journalist att skriva om just deras pryl, nyhet eller bok.

Det kom nyligen en bok på posten. Simone de Beauvoirs nyutkomna Den brutna kvinnan.

Med en enkel postit-lapp på.

”Hej Linda, skickar dig denna underbara pocket med hopp om att du vill uppmärksamma den!”

Om jag slukade den? Ja. Om den infriade mina högt ställda förväntningar? Ja.

Nå, varför vill jag då skriva om den?

Jo, för att personen som tagit sig tiden att skicka denna bok till mig har gjort alla rätt.

Det räcker inte att tänka att jag befinner mig i rätt målgrupp: snart femtioårig kärring, nyskild, och vars väninnors äktenskap faller som käglor på grund av männens små äventyr med yngre, fastare tjejer. Precis det som sker för bokens Monique. För att det enda jag och mina väninnor pratar om är samma sak som upptar all Moniques vakna tid. Hur man hittar tillbaka till sig själv efter en separation.

Nej, för pr handlar om något mycket mer grundläggande än ”målgrupp”. Det handlar om att få skribenten att känna sig sedd.

Och OM jag kände mig sedd när boken jag väntat på i MÅNADER kom hem till mig! Hur kunde de veta det? Och hur kunde de veta att jag dessutom ÄLSKAR Kristoffer Leandoer som översatt den?

Jag kände mig inte bara sedd, utan jag kände mig omtyckt, respekterad och framför allt LÄST.

Den som skickade boken måste ha LÄST mig. Hon måste ha följt mig under en längre period. Hon måste VETA att jag har väntat på just den här boken.

Hon måste ha läst allt jag skrivit om Leandoer. Om det där att med böckernas hjälp fly från verkligheten. Om hans läsporr.

Sådant pr-arbete tar tid. Att följa dem man vill påverka måste ses som en livsstil. Som tar många år i anspråk.

Är man inte beredd att lägga ner den tiden ska man varken jobba med eller köpa pr.

Tack för boken, Ellerströms! Jag älskar er!