Därför bör barn se konst

När jag var liten gick vi aldrig på konstutställningar. Trots att vi var en präktig medelklassfamilj i radhus ingick ingen kulturell eller litterär ambition. Vi åkte mycket längdskidor och dito skridskor. Matsäck i prydliga paket i stora ryggsäckar med inbyggd sittdyna. Möjligen tittade någon gång vi på skeletten på Naturhistoriska.

Trots att vi var släkt med Bruno Liljefors och allt. Tänka sig! Han superkändisen som målade harar. Min farmor Gerda Norrman, née Olofsson, var släkt med systrarna Olofsson, som Bruno Liljefors fick tretton barn med. Signe och Anna var hennes fastrar.

Författaren Fredrik Sjöbergs Svd-recension av den nya boken om Bruno och Signe Liljefors häromveckan ledde till febril aktivitet i Sollentuna centrum. Artikeln revs ut och skickades runt. Skandalen där Bruno lämnade Anna för att rymma med systern Signe berättades för tusende gången. Munnar fulla med tårta gapade. Hur kunde hon!

Signes yngsta dotter hette Kraka. Coolt namn, tänkte jag varje gång hon nämndes, men kom fram till att det säkert blir för jobbigt för ett barn att heta så och valde andra namn till mina döttrar.

Det enda som var intressant var skandalen, skvallret, inte konsten.

Att jag som barn, klädd i bävernylon, aldrig släpades runt på konstmuseum gjorde att jag växte upp till en person som blev tämligen fyrkantig och tolkade det mesta bokstavligt. Jag förstod ingen form av kommunikation som gick bortom ord och bild. Jag fick aldrig tillgång till abstrakta undermedvetna känslor och tankar.

Jag avskydde alla skolämnen där man skulle komma med en egen åsikt eller analys. Konstlösheten ledde till ett rätt trist förakt för svaghet.

Jag blev även en person som stoppade ner saker inslagna i plast i en ryggsäck. En sådan där det praktiska går före hur det ser ut. En foträt outhärdlig besserwisser.

Vill ni att barn ska växa upp till stelbenta, fördomsfulla, självgoda människor? Då är det bara att aldrig ta med dem på konst.