Din inre tolvåring vill att du älskar hen

Det är som när man blir förälskad, sa författaren Christopher Isherwood, om att använda sig av verkliga personer i sina verk. Ni vet hur den man kärat ner sig i aldrig har några brister eller fel. Man förstärker och överdriver alla drag hos någon man gillar. Så föds en karaktär.

Det tänker jag på när jag läser att konstnären Kent Iwemyr (Galleri Magnus Karlsson) ofta använder sin familj och grannar i sina målningar.

Jag kan inte sluta titta på den nakna kvinnan i badkaret. Varför står badkaret i en källare? Är vattnet kallt? Fryser hon?

Sedan tänker jag att det inte handlar om objektet, utan om vem som tittar.

Det är naturligtvis du själv. Och inte bara det, utan det är du som står och tittar på dig själv som står där och ser dig själv ligga naken och utsatt. Ett slags metaskräckbild omstöpt till en barnteckning, som bara gör det ännu kusligare. Uncanny valley galore, liksom.

Kent Iwemyr fick sitt internationella genombrott efter att ha misslyckats med att göra abstrakt icke föreställande konst och istället började måla som han gjorde i tolvårsåldern.

Det du ser i hans bilder är din egen ensamhet, din sorg, dina misslyckanden, din klumpighet och ständiga fumlighet. Dina försök att passa in, att hitta någon sorts mening och förklaring till det absurda i livet.

Du tror att du är vuxen men i själva verket har du ingen aning om vad du håller på med eller borde göra.

Iwemyr målar dig. Han målar självporträtt av sina grannar fast av dig. Han målar ditt självporträtt av dig. Han målar dig som står och betraktar dig själv när du ser ditt tolvåriga jag. Du har fortfarande på dig din av tårar snoriga fantomendräkt och det är bara att skratta åt eländet.

Du blir aldrig bättre än den du var när du var tolv.

Titta på kvinnan som ligger där i badet. Din inre tolvåring vill säga dig något. Din inre tolvåring vill att du ser alla sidor du gillar, att du förstärker dem. Din inre tolvåring vill att du älskar hen.