Ett ode till alla konstiga barn

”Du ska hantera de andra och hantera dig själv. Jag var ett konstigt barn på en fotbollsplan, jag såg tunnelbaneormen ringla in mot stan”, sjunger Tomas Andersson Wij i nya låten Jag var ett konstigt barn.

Han sjunger om när det blev för hett inne i huvudet och han önskar att han kunde säga att det blir bra men han blir bara för varje år lite bättre på att vara ett konstigt barn. Han var Pablo, pinvingen som frös, som flydde på sitt isflak till sin egen söderhavsö. Hans ö var Hägerstenshimlen som var blod och eld. Men han höll allting inom sig, hela livet har han hållit det inom sig.

Vi är fler som likt Pablo borde fly på isflaken till våra egna söderhavsöar, alla vi som vet att det aldrig blir bättre, alla vi som bara lärt oss att spela vanliga, som lajvar vuxna. Alla vi som tvingas tona ner oss och aldrig vågar vara oss själva och som lär barnen att de måste kuvas och lyda och vara tysta. Alla vi som säger att barn inte får vara med, att de ska vistas i separata tågvagnar, likt husdjur.

Trots att vi innerst inne är det där konstiga, krångliga, rädda barnet säger vi det vi har lärt oss är mest korrekt. Det där om att barn inte hör hemma i offentliga lokaler. För vi vill vara som alla andra som också vill vara som alla andra och vad som än händer får vi inte visa att vi bara är ett konstigt, och väldigt ensamt, barn. Som har en massa fantastiska idéer. Som vill göra helt andra saker. Som vill bli lyssnad på.

Som inte vill falla ner i det där djupa hålet Tomas Andersson Wij sjunger om. Han kallar det kärlek för det är enklast så. Det står alltid ett litet barn där och väntar på att hämtas. Ett barn som behöver få höra att allt du känt var på riktigt, att det visst har hänt, och inga fler ska få störa de där samtalen med änglarna och djävlarna.

Att alla de där melodierna du lyssnar på om nätterna är vackra. Vi höjer volymen och lyssnar tillsammans. Vi blundar och låter dem sippra in. Vad du än gör, fortsätt bara att vara ett konstigt barn.