Ett kraftigt begär efter ett garn

Ett kraftigt begär efter ett garn. Kan man känna det?

Ja, uppenbarligen. Hela min kropp skriker efter det. Och eftersom min dator skvallrar om vad jag sysslat med på sistone så kan jag heller inte förneka det.

Ni ba: Ho ä så himla produktiiiiiv.

Jag ba: Ni skulle allt bara veta vad jag i själva verket pysslar med på dagarna.

Jag lägger en massa tid på att googla garn. Och det ska vara alldeles rätt nyans. Till en väv som jag ska göra. För att … Ja, varför gör jag det?

Varför känner jag som i trettio år haft ett konstnärligt yrke plötsligt ett sådant sug efter att få skapa något med händerna? Att få göra något med garn. Att få använda färger. Att få vara kreativ.

”Jag tror man strävar efter att hitta sitt inre, den man verkligen är. Man söker kontakt med sig själv.”

Det säger konstnären och författaren Cilla Ramnek när jag träffar henne på stick-utställningen Textil och tid – en dialog, där själva konsten blir till i dialogen med besökarna.

”Tankarna klarnar när man stickar, det vet alla”, berättar en av besökarna.

Om ni har missat Ramneks bok Från ateljén – en bok om att göra måste ni genast bege er till bibblan för att kolla in den. En av de ljuvligaste böcker jag sett.

Om den har hon bland annat sagt att hennes konstnärliga uppgift är att Göra, inte nödvändigtvis att göra Bra. Det är nyfikenheten och lusten som driver henne. Ramnek vill se vad som händer om hon virkar med fem trådar på samma gång. Allt handlar om att pröva. Till exempel att rolla färg på en soffa. Bara gör. Det spelar ingen roll om det krackelerar. Följ bara begäret och lusten. Allt annat löser sig.

”Att handarbeta är en sorts meditation som gör att man hittar sig själv”, fortsätter Ramnek.

Men vem är jag då?

Jag som inte ens kan bestämma vilken nyans jag vill ha. Jag vet bara att den ska vara smutsfärgad. Liksom urtvättad och absolut inte fin eller snygg.

Det bådar ju gott.

Med hopp om att tankarna ska börja klarna letar jag vidare efter det perfekta garnet.