Ett tal till världens sämsta idrottsmamma

”Min mamma borde få mer kredd.”

Underbarnet i stavhopp, Armand Duplantis, kan inte nog hylla sin mamma. Efter varje världsrekord rusar han rakt i famnen på sin mor som envetet sitter på läktaren. Precis som en riktigt idrottsmamma ska.

Det gör aldrig jag. Jag är en värdelös idrottsmamma. Trots att jag har sportbarn som tränar varje kväll och som ideligen kommer hem med diverse medaljer som jag aldrig förstår vad de betyder.

Vann du? är det enda jag frågar och begriper inte tävlingarnas olika regler och system. Är det något jag borde få så är det inte mer kredd. När dottern tar världsrekord i slägga kanske hon säger något sådant här:

Jag vill tacka dig för effektiviteten du lärt mig, till exempel att aldrig ta bort den rena tvätten för den ska ju ändå användas igen, eller hur? Jag vill tacka dig för det du lärt mig om sparsamhet och att alltid ha med en inplastad macka i ryggan.

Tack för att du alltid lät mig åka till alla träningar själv och inte förstod skillnaden mellan slägga och vikt och aldrig mindes hur långt jag kastade och blandade ihop mina olika rekord. Att du inte verkade så engagerad gjorde att jag fick ha något för mig själv och växa ifred.

Förlåt för att jag alltid kallar dig en rocker och köper svart nagellack till dig i julklapp, fast du blir lika irriterad varje gång. Och förlåt för att vår sura leopard valde mig och bara jag får klappa henne och för att hon bara gullar sig med mig och sätter på kurret redan innan jag börjar klia henne under hakan så att hon hamnat längst ner på din kattfavoritlista. Och förlåt för att vår nya kattunge också valde mig och sover på mig och kommer när jag ropar och alltid hoppar upp i mitt knä så att hon hamnat näst längst ner på din kattfavoritlista. Förlåt för att alla dina katter blev mina.

Till sist vill jag säga att du bara skulle skämma ut mig om du kom på alla mina tävlingar och någon annan vann och du inte skulle kunna låta bli att säga olämpliga saker högt. Så det är bäst för alla att du stannar hemma.