Hjälp mig att bli en bättre bordsdam

Måste ses!

Ni som hemnetporrar är väl bekanta med uttrycket. En massa gamla fuktiga ruckel som EGENTLIGEN är underbara. Bara man upplever dem på plats.

Jag är en som INTE bör ses. Jag är en av de få som är SÄMRE i verkligheten. Ni läser mina krönikor och insta och ser mig på teve och tror att ”ho ä så jälla sköj och skön och ROLIG och ANNORLUNDA”.

Och så besvikelsen när ni träffar mig. Det händer varje gång.

Mingel främjar uppdrag, lyder det vanligaste rådet. Då kan man vara så där härlig och charma sig till jobb.

För mig gäller det motsatta. Att hålla mig undan så mycket det bara går för att slippa avslöja mitt hypernervösa, blyga jag. För att inte röja hur tråkig jag egentligen är. När jag inte kan gömma mig bakom orden.

Jag vet inte hur många gånger jag gått svärande hem från bjudningar med bordsplacering för att jag varit en sådan besvikelse.

Jag är hellre med i vilken direktsändning eller ställer mig på vilken scen som helst, bara jag slipper bordsplacering.

Jag får ångest i veckor innan. Det är som om hjärnan lägger av, min talförmåga sträcker sig inte längre än väder och vind. Oftast får jag afasi.

På fredag är det dags igen. En förlagsmiddag på det smakfullt utvalda Thielska galleriet. Efter den inledande konstvisningen (då man får vara helt tyst!) börjar den, paniken över hur det ska gå. Hur ska jag som är stans gråaste mus kunna bära upp min skrivarpersona?

”Ho som är så FÄRGSTARK i krönikorna, det trodde man inte!”

Nä! Precis!

Nu behöver jag er hjälp. Vad ska jag prata med min bordsherre om?

Jag ska på fullaste allvar fylla en anteckning i mobilen med frågor. Eftersom jag på förhand inte vet vem bordsherren är måste det vara ämnen som kan passa vem som helst. Brett, men inte barnen.

Och absolut inga ”crazy” eller ”vågade” frågor eftersom jag inte är en sådan person, vad ni nu än har fått för er.

Jag är en socialt handikappad dam som knappt vågar öppna munnen och som jag inte rekommenderar någon att träffa.