Vi som hellre läser än slaskar runt i sängen

Jag har just langat in en lite väl skrytsam krönika om min språkliga förmåga men sociala oförmåga när jag ramlar över en Svd-artikel om att det skrivna ordet är en superkraft på dagens dejtingmarknad, signerad Kristina Lindh vars texter jag med intresse och stor behållning alltid läser.

Här har jag gått och trott att jag är stenkörd på samtliga marknader för att jag saknar allt som påståtts varit högvaluta på Tinder: sex appeal, stora tuttar, porrmun, ett tjockt hårsvall och all annan snygg yta.

Men så visar det sig att text inte alls kanske är så ute eller hassle, trots allt.

Måhända skulle jag själv aldrig kunna tänka mig att dejta någon där inte orden lirar.

Hur hunkig mannen än är.

Är inte hunk fullständigt ointressant? Om gubben inte kan skriva är hans utseende mig fullständigt likgiltigt.

En skrivande hunk då? Existerar sådana? Tror aldrig jag träffat någon. Får jag välja tar jag hjärnan och texten före yttre företräden.

Men vem bryr sig om vad en gammal och hopplöst ute tant anser? Jag har precis som alla andra tyckt jättesynd om alla de där männen som menar att de – bara för att de inte är snygga – inte får ligga.

Stackars alla som är för fula för sex, liksom.

”Jag tycker att man kan tala om en comeback för det skriva ordet”, säger psykologen och författaren Björn Hedensjö i Svd-artikeln. ”Att få kontakt med någon som kan svara upp språkligt är oerhört attraktivt.”

Hedensjö talar om det unika för skriftspråket: personligheten, humorn, musikaliteten.

Just musikaliteten tycker jag är det allra viktigaste. Att använda språket som om det vore musik. Och att besitta förmågan att använda sig av tomrummen, allt man låter vara osagt. För att inte tala om tajmingen och takten.

Men nu finns det alltså hopp för oss ufon som tycker att språk är mer spännande än sex. Som hellre ”skriver” än ”dejtar”. Som hellre läser än slaskar runt i sängen.

”Vi skriver”, är mycket intressantare än att ses.

Framtiden känns mycket ljus.