Ni måste sluta skicka värdelösa sms

Jag är på väg till en radioinspelning. Jag har inte skrivit dagens krönika än, tiden tickar inte, utan dånar som en jävla gonggong. Jag formulerar meningar i huvudet. Testar ämnen och vinklar. Lyssnar på favoriten Jenny Teleman i P1, är desperat efter något att skriva om.

Den där DN-artikeln om begravningen vars enda gäst var en katt skulle bli en fin och sorglig text.

Då kommer första messet. En gif. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Jag hinner inte svara. Jag skriver en krönika i huvudet, den om katten på begravningen.

Vi har en gäst, säger begravningsentreprenören i DN-artikeln. En katt. Som trippade in och la sig under altaret. Under griftetalet hoppade den upp på katafalken och defilerade långsamt runt kistan.

De allra flesta brukar få rampfeber inför en radio- eller tevemedverkan, men det har jag fått rationalisera bort, på grund av att jag hela tiden får en massa sms.

Då kommer nästa sms. En länk till något knas. Stressen gör mig helt matt. Och arg. Jag kan inte bli störd! Jag tål inte stress! Ni vet ju det! Ändå skickar ni sms när ni vet att jag rusar omkring som en skållad get.

Här kommer ett tredje sms. Ett meme.

Hur skulle jag ens kunna svara? Först ta av vantarna i minusgrader, något som förvärrar mina självsprickor. Sedan ser jag ingenting eftersom jag är en tant. Så då skulle jag alltså först stanna, sedan ta fram läsglasögonen ur min rygga. Och frysa ännu mer och förlora tid. Som jag inte har.

Sedan sätta på mig glasögonen, vänta på att synskärpan justeras. Ögonen börjar rinna. Näsan likaså. Fram med en näsduk. Öppna messen. Svara något. Med pekfingret. Jag kan inte skriva med tummarna.

Sedan stoppa ner glasögonen i ryggan, stänga den, lägga mobilen i fickan, sätta på vantarna och börja rusa igen. Det går inte! Jag fixar det inte! Därför svarar jag inte.

Då burrar det till igen. Kan inte låta bli att ta upp mobilen och kisa snabbt. Det kan ju vara barnen.

Det är det inte. Ett till sms. ”Är allt okej?”

NEJ!