Provocerar en smal man?

Trigger warning! Denna text handlar om vikt.

Nu måste man säga att du är botad, är det något mer du undrar? frågade min snälla endokrinolog (som jag tack vare att han eliminerat min överaktiva sköldkörtel är beredd att springa trettio mil i trettio minus för, så tacksam är jag. Och alla ni vars värden ”typ” ligger ”inom referens” men ändå ”mår dåligt” borde få testa att i månader gå omkring och jobba med en T4 på 80. Efter en sådan upplevelse är det svårt att inte bli religiös. Eller att inte vilja gifta sig med sin endokrinolog.)

Nej, säger jag snällt trots att jag skulle vilja skrika: KAN DU INTE BARA SÄGA EXAKT VAD JAG KAN ÄTA FÖR ATT INTE GÅ UPP TJUGO KILO SOM MAN TYDLIGEN GÖR VID HYPOTYREOS!

Vilka kostråd gäller för en kvinna som på grund av menopaus redan har sämre ämnesomsättning och som dessutom SAKNAR egen dito på grund av borttagen sköldkörtel? Liksom dubbelt dåligt. Det finns inga svar. Jag är utelämnad till mig själv.

Sedan börjar den. Besattheten. Med stort intresse tar jag del av Kristofer Ahlströms DN-artikel där han med sig själv som exempel analyserar varför män alltid går all in och förvandlar allt de gör till en prestation.

Redan efter ett par veckors styrketräning började Ahlström föra in sina måltider i kalkylblad i Excel. Där är jag också, efter en timme. Jag måste bara lära mig Excel först.

Jag tränar för att skaffa mig en revenge body. För att jag älskar uttrycket. Och för att visa den här jävla hypon att den inte ska tro att den kan bestämma över min kropp.

Är det provocerande att en smal MAN vill kämpa för att behålla vikten? Säger det faktum att en mager man tränar hårt för att fortsätta vara smal något om hans syn på alla som är överviktiga? Provocerar en smal man någon, någonsin?

Det kan ni fundera över. Själv ska jag maila denne Ahlström och fråga om han blir bombarderad med att han måste ”unna sig” bullar. Och om folk lägger huvudet på sned och frågar om han lider av ortorexi.