Det är inte så noga med tatueringar

I have about a hundred cats living in me and all of them are curious.

Det vore väl en helluva tattoo?

Jag som ska ge ut en jättetrevlig kåseribok om katter ihop med en annan kattälskare – Staffan Heimerson – och allt. Inför omslagsfotograferingen med mig och mina katter hinner jag åtminstone göra två nya tatueringar. Det där citatet som dessutom är Kathy Acker. Vilket så klart gör det ännu mer fantastiskt. Och den där katten som Sylvia Plath tecknade och som numera är vida spridd på magra, anemiska kvinnokroppar. Och snart på min åldrande slappa tanthud.

Är det något jag älskar så är det slapp hud som har livets kartor och invecklade system av fåror och åar på sig. Liksom sjöar av sorg. Alla ärr och minnen och kärlek och förluster och toppar och dalar. Mest dalar så klart. Men kom inte och säg att det inte är roligare med nerförs- än uppförsbacke. Åka pulka! Rätt ner. Jävlar vad det pirrar i kistan.

Jag tycker inte att det är så himla noga med tatueringar. Det mest avtändande jag vet är folk som grubblar i flera år innan de bestämmer motiv och plats. Och vad händer sedan? Jo antingen bryr sig ingen eller så dör de.

För mig bär tatueringarna ingen berättelse mer än att jag påminns om länderna där jag gjorde dem. Som korset på ryggen jag blott nitton år gammal gjorde i San Francisco. Jag hade natten före sett en cool kvinna i en bar i Los Angeles med en sådan tatuering. Eller märket på fingret jag gjorde inne i Arndale shoppingcenter i Manchester. Det kändes coolt för att mina popstjärneidoler brukade hänga där.

Nej, charmen med tatueringar är ju att de är en stundens ingivelse. Att de är minnen. Och att de efter ungefär en sekund blir skriade inaktuella. Och känns de fula är det bara att täcka över dem med ett nytt motiv. Som svalan jag som artonåring gjorde på Portobello road i London. Eller den svarta katten jag gjorde lagom till Fittstimlanseringen.

Man täcker och går vidare. Eller låter dem vara kvar. Det är inte så himla noga.