Jag fiser glad, i din famn

Det är kärleken som bär min förtröstan genom livet

Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn

Tills jag är i din famn

Vilar glad. I din famn

 

Ni känner igen Kristina Lugns vackra text till musik av Benny Andersson. Jag hör den visan framför mig – fast med en lite annan text – när jag läser en scen i Viv Albertines To throw away unopened.

Jag fiser glad. I din famn.

Viv Albertine ska tillbringa en natt på ett mysigt hotell med mannen hon gillar. Och hon beskriver i detalj hur mycket förberedelser som krävs. Kroppen måste tuktas. Utväxten färgas, håret blåsas, nya underkläder införskaffas. Helkroppsrakningen måste planeras noga och det skulle gå att ta fram en ekvation över när det är som mest fördelaktigt att raka kroppen så att varken röda utslag eller ny stubb uppstår. De sista hårstråna – till och med på fingrarna (!) – noppar hon bort samma morgon. Och det slutar (tyvärr) inte där.

Nej, för hela natten ligger hon vaken och spänner sig … för att inte prutta. För att allt hon stoppar i sig gör magen till en veritabel gasbomb, redo att brisera precis när som helst.

Varför det? undrar jag. Finns det någon finare kärleksförklaring än att prutta? Att prutta ihop måste väl vara det ultimata tillståndet? Vill någon verkligen vara med någon som är så spänd att hen ligger vaken hela natten?

När jag var arton år och hopplöst förälskad i Kristian Luuk (vars tydliga och nobla nej jag vägrade att acceptera, jag har alltid varit kass på att få nobben) ville jag ville blotta mitt sanna, osminkade, fula jag som ett sätt att visa att jag menade allvar.

Sagt och gjort, en kväll då han skulle komma förbi mig innan en konsert öppnade jag i mina anskrämliga hemmakläder och ett glansigt opudrat fejs. Han fick en chock och försökte föga framgångslöst formulera en fråga som inte skulle såra alltför mycket.

Men visst är det något fint i att vilja visa sig au naturel inför dem man tycker om? Se och hör och dofta hela mig liksom. Är det ens värt det annars?

Att fisa ihop måste väl rimligen vara det finaste man kan göra.