En högkänslig aggro-onanist

När man messar till någon att efter du gått så valde jag mellan att grina eller aggro-onanera till porrscenen i B-movie-dokun där tjejen satt framför killen med ryggen mot honom och smekte sig själv. Jag valde det sistnämnda.

När man som svar på ett inbillat men va skriver ho inser att man under corona(n) känner för att skriva precis vad fan som helst för att man är så sjukt desperat och under corona(n) lyssnar ändå alla bara på stilige Tegnell i sina buteljgröna tröjor. Hur många har han? Tvättar hans fru dem i trettio och låter dem torka i en lång rad i duschkabinen? Och så tänker hon hur mycket hon älskar honom varje gång hon går upp för att kissa på natten. Eller bor de i villa?

Jag är noll hypokondrisk när det gäller fysiska sjukdomar. Varje gång jag sjukdomsgooglar – vilket jag dagligen gör – slutar det alltid med att jag är kärnfrisk. Jag bajsar varken blod eller slem. Jag har ingen inflammerad tarm. Jag råkar bara tillhöra den enda promillen som inte får förstoppning av hypotyreos.

Men psykiska tillstånd, jävlar vad jag har dem alla. Jag har psykos (tankestörningar, ja!, svårt att tänka färdigt, ja!). Jag har borderline (impulsiv, ja!, intensiv ilska, ja!, inre tomhet, ja!). Och framför allt är jag högkänslig. Jag behöver inte ens dricka alkohol för att bli full. Det räcker att vara på en fest där andra är berusade. Jag blir extremt påverkad av andras känslolägen och tänker jämt att allt är mitt fel. Trots att jag intellektuellt sätt förstår att jag nog mest inbillat mig allt.

Jag känner igen mig så fruktansvärt när Märta Tikkanen i brevromanen Måste försöka skri- skriver: ”Jag känner mig fullständigt eländig, trasig, trasslig och dum, inser själv att jag delvis tar åt mej helt i onödan men vad hjälper det när jag vrider mej som en mask om nätterna.”

Jag tänker på hennes ständiga migränanfall. Att de i själva verket beror på att hon är högkänslig. Precis som jag.

Om jag tänkte på Tegnells buteljgröna bringa när jag kom? Nej.