En pakt under en hemlig coronafest

Jag har ingen krönikeidé.

Det känns inte bara lite som i Vicky Jones och Phoebe Waller-Bridges nya HBO-serie Run där Ruby och Billy gör en highschool-pakt där de om någon senare i livet messar RUN och den andra svarar detsamma ska släppa allt och mötas på Grand Central Station och sedan göra en tågresa genom USA och efter den veckan bestämma sig för om de ska bli ihop eller aldrig mer ses, utan det känns som om vi ÄR Vicky och Phoebe, där precis allt klickar och vi umgås en natt under en hemlig tillställning, som absolut ingen får instagramma, som vi kallar vår svartklubb. Och alldeles i slutet av kvällen, efter att ha pratat om extremt svåra och extremt hemliga saker i våra liv, säger hon det. Att vi om allt känns riktigt förjävligt ska messa Jag har ingen krönikeidé. Så hjälper vi varandra. Plötsligt känns hon närmare än han som jag varit ihop med i två dygn och fem år och jag tänker på vad corona(n) gör med människor.

Sedan glömmer någon mobilen och ringer mig från en fast telefon för att kolla om jag har den eller om den försvunnit i en taxi någonstans mellan norrort och söder. Det är ett sådant där välkänt medieföretagsnummer som skickar mig tjugo år tillbaka i tiden så jag – efter lite för många koppar starkt te och tjejlyssning på Bronski Beats Smalltown boy på högsta för att orden run away turn away run away turn away run away just då tilltalar mitt allra innersta väsen – börjar låtsas att han som ringer är Thomas Mattsson från Expressen som berättar att P O Enquist har dött och undrar om jag kan skriva åtta tecken om det. Allt framyrat på Malmvägendialekt. Sedan faller vi ihop i en hög på golvet av skratt. Mest på grund av det där om åtta tecken. Och lite Malmvägendialekten. Och kanske för att jag inte ens säger till han som ringer att jag har hans mobil. För att om det förr i tiden ringde på natten så var det för att någon kulturpersonlighet hade dött.

Ett par timmar senare vaknar jag till nyheten att P O Enquist dött. På riktigt.