En tabbe i kärlekens tecken

Den första mars såg jag för första gången i mitt liv norrsken. Jag hade fått en once in a lifetime-chans att besöka det makalöst vackra Övertorneå i Norrbotten för att skriva en novell som ska läsas in av lokala ungdomar på minoritetsspråket Meänkieli.

Jag var förtjust i en person. I hemlighet. Jag la ut bilder på instagram som jag hoppades att han skulle haja.

Jag hade tänkt skriva en skräckberättelse och förberett mig genom att läsa Lovecrafts The Call of Cthulhu. Men eftersom det enda jag kunde tänka på var den här personen så ville texten något annorlunda. Precis som texter alltid vill. Vissa brukar säga att det är katten som skriver deras texter. För det är inte de själva i alla fall. Det är helt klart någon annan. Kanske var det norrskenet som skrev min text? För hur mycket jag än försökte så blev det ingen skräck, utan möjligen Creepypodden möter Mitt livs novell.

Jag älskade att bara titta på ditt ansikte, skrev jag. Jag älskade hur du brukade se på mig. Att se dig titta på mig. När du såg mig tog du mig i din famn och sa att du aldrig skulle släppa. Du är precis som när du kom till mig i drömmarna. Jag förstår allt nu. Det är vi nu.

Den första mars skrev jag dessutom en krönika till Icakuriren och även den gick i kärlekens tecken. Jag skrev att jag äntligen kände livet i mig. Att jag tänkte kramas och röra vid dem jag gillar. Att jag kommer vara ödmjuk och tacksam för varje dag jag får känna livet i mig. Att jag kommer vara ödmjuk och inse att livet blir ändå aldrig som man tänkt sig. Därför tänker jag leva fullt ut.

Den första mars befann vi oss i ett helt annat läge. Ingen visste då hur illa coronan skulle bli. Texten gick i tryck och kom ut en månad senare. Många blev av fullt förståeliga skäl bestörta.

Till alla fina Icakurirenläsare som blev upprörda vill jag be om ursäkt och om förståelse.

I sådana här lägen är det inte ovanligt att papperstidningars långa pressläggning ställer till det.

Jag hade inte skrivit samma text i dag.