Min gnista är en fet jävla brasa

Nu vet jag varför jag är så avundsjuk på Jocke Berg.

Det är för det där med gnistan. Att få idén som sparkar in dörren. ”Figuren som kan gå genom alla ackord”, säger han i dokumentären som får mig att älska honom.

Mitt problem är att jag har för många gnistor. Så att det blir en stor jävla Valborgseld. Som sedan helt okontrollerat sprider sig över inte bara hela mig, utan dessutom över alla mina närstående. Som måste stå ut med min okontrollerade hetta. Som gör att min största skräck är att min familj ska iscensätta en intervention.

De ba: Nu måste du lugna ner dig. Tänk på hur jobbigt det blir för oss.

Jag ba: (strutsen)

Det var Kent som lärde mig vad black and white var. Jag var en sådan stockholmare att jag aldrig hade varit med om något så bonnigt som att åka till Eskilstuna och äta en asäcklig torr fläskbit. Sedan stal vi en flaska sprit i baren. Tidningen hade bokat ett hotellrum med två sängar och hela kvällen hade jag ångest över vem av killarna i bandet som skulle bli tvungen att sova i den andra. På hemvägen hade jag bakfylleränna inne på en mack. Om vi inte stannat vet jag inte hur det gått. Jag hade aldrig vågat säga till. Och om magen inte lugnat sig hade bilen fått rekondas. Det här innan jag upptäckte Dimor. Som jag missbrukar. Fast alla tror att jag missbrukar det motsatta. Laxerande. För hur skulle jag annars kunna vara så här smal?

I kväll ska jag fira Valborg, och umgås med diverse människor, för första gången på säkert femton år. Och stå framme vid den där jävla brasan och tänka på Jocke Berg. På hur snäll och ödmjuk han är i den där dokumentären. På hur jag borde skämmas för min missunnsamma avundsjuka. På att vi ändå hade en fin kväll i Eskilstuna. För alla de där åren sedan. På att det blev en bra intervju. På att jag verkligen gillar deras låtar. Innerst inne. Och förlika mig med att jag aldrig kommer få till den rätta gnistan. Som gör att jag blir lika stor som Kent.

Vem som sov i den andra hotellsängen? Ingen.