Munnen har du fått för du ska tralla

Jag var nyligen i färd med att kasta en mugg där Harry Potter-Snape står och surar på ett jättetrist sätt. Jag har alltid avskytt Snape. Kan han aldrig le, liksom? Eller åtminstone se lite trevlig ut?

Men dottern fångade muggen mitt i fallet ner i soptunnan. Så nu inleder jag varje morgon med att vända på den i skåpet. Så att hans dränerande grimas inte ska sabba hela min dag.

För det är exakt vad som händer när jag ser någon som inte är glad.

Mina barn har aldrig fått visa att de är sura. På fullaste allvar tvingar jag dem att låtsas som om de är glada, även om de är på dåligt humör. Eller så ber jag dem helt enkelt att lämna mig ifred med min glädje.

Till varje jul brukar jag köpa sådana där pyttesmå smiley-gosedjur med den allra gladaste munnen. Och så ställer jag fram dem på diverse strategiska platser i hemmet. Om jag får syn på en pryl där giporna pekar ner måste jag omedelbart göra mig av med den.

Jag behöver inte ens se den, det kan räcka med att det KÄNNS som om giporna pekar åt fel håll. Och resten av dagen är förstörd. Jag står inte ut med andras dåliga humör. Jag är en sådan som Lena Andersson i Egenmäktigt förfarande beskriver som en person som inte orkar bära andras smärta. Och som ständigt kommer dragande med det riktigt stora lidandet. Svältande barn. Naturkatastrofer. Krig. Som ett skäl till att bara rycka upp sig och hissa upp de där glädjeförstörande giporna.

Ett av de vuxna barnen visar med hjälp av en ny undersökning hon hörde om på Vetenskapsradion att jag minsann förstört deras liv. En ny nordamerikansk studie visar att de mammor som försöker dölja stress för över den på sina barn.

Men jag tror jag skiter i den där undersökningen där endast 107 mammor deltog och sjunger krampaktigt vidare på den gamla Gullan Bornemark-dängan.

Munnen den ska skratta och va glad. (–) Munnen har du fått för du ska tralla.

Det som gör mamma glad … eller hur är det nu man brukar säga?

Dessutom ryker den förhatliga Snape-muggen i dag.