När själva livet kräver en split personality

Jag ska prata om tillit i teve och det får mig att tänka på Bret Easton Ellis. På hans magiska mening disappear here ur Less than zero. På att jag älskar att boken inte har någon handling. På att Per Hagman snott allt rakt av. På Per Hagmans magiska rader som ”hon ser ut som reklam” och ”skönhet är alltid skönhet”.

Och på det Per Hagman inte snott av Ellis. Men förmodligen snott av någon annan.

Som ”vi fäster våra handklovar av blommor runt varandras handleder, bakom varandras ryggar”.

Bret Easton Ellis skriver i White att när han skrev American psycho så upplevde han att han var Patrick Bateman. Att han med Bateman ”shared an illusory and distant relationship with a world that appalled us, yet we both wanted to connect with it”.

”I want to fit in”, säger Bateman vid ett tillfälle. Vilket han gör, men ändå inte.

När Bret Easton Ellis som tjugotreåring var en nybliven succéförfattare brukade han läsa artiklar om ”Bret Easton Ellis”. Han såg bilder på honom i spalterna. Han läste att han hade varit på en massa premiärer tillsammans med skådiseliten du jour, som Robert Downey Jr, Judd Nelson och Nicholas Cage.

Det fanns två Ellis, en privat och en publik. Och de samexisterade. Och den privata figuren fick ångestattacker på toaletten på New York-förlaget, han kräktes i en taxi, han drack oavbrutet i två dygn inför en intervju. Den ena Ellis köpte lögnen. Den andra var plågsamt medveten om att det bara var just en fet jävla bluff.

Nu över trettio år senare förstår Ellis vidden av hur ung han var. Hur bisarrt det var att han plötsligt kastades in i denna kändiskarusell.

”What was this society that had allowed me to flourish? Why didn’t I trust it?”

Han inser även nu att Patrick Bateman var en mardrömsversion av sig själv.

På samma sätt var jag tvungen att dela mig själv i två. Det helt bisarra kastet att som socialt handikappad helt plötsligt börja skriva i Sveriges största tidning krävde en split personality. Och dödade en stor del av min tillit.