Att prata om självmord räddar liv

”We’re not fucking Nazis. We’re from Salford.”

Det är lätt att förstå Rob Grettons enda och bästa pr-grepp för sin grupp Joy Division. För att de här, enligt honom, korkade grabbarna skulle kunna bli något stort fanns det bara en sak att göra. Att belägga dem med munkavle så det inte hela tiden gjorde bort sig. Som varje gång de beskylldes för nazisympatierna.

Men de borde aldrig ha lytt manager Gretton. För när de upphörde att tala slutade de även att lyssna. Efter alla tecken som Ian Curtis formligen skrek.

”Was he that good an actor?” skriver Peter Hook i boken Unknown pleasures – inside Joy Division apropå Ian Curtis självmord kvällen innan den stundande USA-turnén i maj 1980. Ian Curtis såg ju fram emot resan, var alla dessa uppskruvade förväntningar bara fejk?

Och, fortsätter Hook, visst hade han skrivit ett långt brev till sin fru som han bedrog med en annan om att han önskade att han vore död. Men ingenstans stod det att han tänkte ta livet av sig. Men det framgick med all önskvärd tydlighet i texterna som fanns där för alla att se, bara de iddes läsa.

Disorder om att allt är helt stumt, att inte känna något, Interzone om att förgäves försöka hitta en väg ut, Day of the lords om när allt ska ta slut, Passover om krisen som han vet ska komma.

Peter Hook spelar i dag i bandet Peter Hook & The Light. Den 18 maj 2015 spelade Peter Hook & The Light samtliga inspelade Joy Division-låtar i Ian Curtis lokala kyrka i hans hemstad Macclesfield utanför Manchester. En tre och en halv timmes hyllning på trettiofemårsdagen efter hans självmord.

I dag, för att påminna om att det nu gått fyrtio år, streamas den konserten på Joy Divisions Youtube-kanal. På sin instagram ber Hook om ett stöd till @epilepsysociety

Många tror att det var Ian Curtis svåra epilepsi samt biverkningarna av den tunga medicineringen som var orsaken bakom hans självmord. Det får vi aldrig veta. Men en sak är säker: att våga prata om självmord räddar liv.